1123 Spontini 1124 grund av meningsskiljaktigheter med hertigen. Från 1836 var han för andra gången förenad i äktenskap med pianisten MariannePfeif-f er (d. 1892). fi:s violinspel skall ha utmärkts av storlinjighet, gedigenhet och ädelhet. Han blev den stora tonens skapare, lade -—■ trots att han i tekniskt avseende kunde jämföras med sin tids största virtuoser —• mindre an på virtuosmässiga effekter än på den musikaliska tolkningen. För det tyska violinspelet ända fram emot vår tid blev han av en utomordentlig betydelse både som lärare och genom sin Violinschule in drei Abteilungen (1831, ny uppl. av H. Schröder hos Schlesinger). Av hans ofantligt stora komponistproduktion lever väl numera endast hans 9 violinkoniserter, av vilka fortfarande nr 8 i a-moll op. 47 (Konsert in Form einer Gesangs-szene) och möjligen nr 7 e-moll op. 38 och 9 d-moll op. 55 förekommer på violinistprogrammen. De övriga spelar ännu stor roll som undervisningsmaterial. Hans 9 symfonier, av vilka flera har programmatisk karaktär, har däremot numera endast historisk betydelse, liksom hans 10 operor (av vilka ännu för en mansålder sedan Jessonda, 1823, tillfälligtvis kunde förekomma på operascenerna), de 5 oratorierna, kyrkomusiken för a cap-pella-kör, manskvartetterna och sångerna. Om hans kammarmusik numera på det hela taget har försvunnit från konsertprogrammen förekommer den dock fortfarande stundom i privata kammarmusikodlande sällskap och som undervisningsmaterial vid en-semblespelning. Han har inom detta gebit komponerat 34 stråkkvartetter, 4 dubbelkvartetter, 6 stråkkvintetter, 1 stråksextett, 15 förträffliga duetter för två violiner och för violin och piano, 5 pianotrior, 3 pianokvintetter, 1 septett med piano, 1 oktett för violin, två altvioliner, violoncell, kontra-bas, klarinett och 2 horn samt 1 no-nett för 4 stråk- och 5 biåsinstrument. Som undervisningsmaterial har hans 4 klarinettkonserter inte heller spelat ut sin roll. Om S: s musik inte kan frånkännas en viss veklighet, har den i alla händelser haft stor betydelse för utformningen av den högromantiska harmoniken. Han är i detta avseende en föregångare till såväl Liszt som Wagner och torde även ha givit vissa impulser åt Franz Berwald. — S. har även varit av betydelse för utbildningen av den moderna dirigenttekniken. •— Litt.: Självbiografi (2 bd 1860—61), R. Wassermann, L. S. als Opernkomponist (diss. 1910), H. Glenewinckel, über S. als Kammermu-sikkomponist (diss. 1912) ; dessutom ett flertal äldre biografier och brev-samlingar. Sponti'ni, G a s p a r o, 1774—1851, italiensk kompositör född i Kyrkostaten, var 1791—96 elev vid Conserva-torio della Pieta i Neapel, debuterade med framgång som operakompositör i Rom men återupptog därefter sina studier hos Piccini i Neapel, var från 1803 (sedan han varit anställd som kapellmästare vid olika italienska hov) verksam i Paris, där han gjorde stor lycka med La Vestale (1807) och med Fernand Cortez (1809), var. 1810 —12 direktör för italienska operan i Paris, blev även Ludvig XVIII :s hov-kompositör och kallades 1820 som ge-neralmusikdirektor till Berlin. Här vann han i konkurrens med Weber framgång med Olympia (1821) m. fl. operor. I Berlin verkade han till 1821 som firad operadirigent men måste därpå på grund av fiendskap med såväl operaledningen som publiken och musikerna avgå och återvände till Italien. Redan tidigare höljd med nådevedermälen (prisbelöning av Napoleon, hedersdoktorat i Halle 1829, medlemskap av akademierna i Berlin 1833 och Paris 1839) upphöjdes han 1844 av påven i grevligt stånd. — Pä ett genialt sätt förbinder S. sen-neapolitansk operakonst, Gluckstil och skräck- och revolutionsoperan med romantiken och har utan tvivel haft starkt inflytande på såväl Marschner och Meyerbeer som Wagner. Att han gått till eftervärlden med nedsvärtat rykte både som musiker och människa torde ha sin grund dels i hans föga tilltalande personliga egenskaper, dels i den agitation han utsattes för av Webers anhängare vid de samtidigt infallande premiärerna på Olympia och Friskytten i Berlin