1127 Stanford—Stanley 1128 ter, Filtz, Cannabich jämte S:s söner Karl och Anton) och i Paris (Scho-bert, Gossec o. a.), vartill kommer L. Mozart i Salzburg, J. Christian Bach i Milano och London samt italienare som Bocdherini m. fl. Redan 1751 uppfördes en symfoni av S. i Paris, där han tre år senare själv dirigerade 2 symfonier. Även som in-strumentatör blev han av betydelse för utvecklingen. Valthornsparet blev genom honom en fast orkesterbeståndsdel. Han var också en av de första som införde klarinetten i symfoniorkestern. Som violinist bildade han skola (hans elev Eck var Spohrs lärare). S :s stora musikhistoriska betydelse påpekades först av H. Riemann, vars utsago visserligen har rönt stark kritik från G. Adler m. fl. i Wien. Även om Riemann i någon mån har överdrivit S: s betydelse synes dock wien-skolans kritik i stort sett ha varit obefogad. — Av S :s 100 orkestertrior, 50 symfonier och kammarmusik för olika besättningar har ett flertal verk nytryckts i DTB 3,1, 7,2 15—16, i H. Riemanns Alte Kammermusik och Collegium Musicum. -—• S :s äldste son Karl S., 1746—1801, var från 1762 anställd i hovkapellet i Mannheim, flyttade 1770 till Strassburg, varifrån han bereste Europa som altviolin- och viola d’amore-virtuos, blev 1785 konsertmästare i Paris, därefter i Nürnberg, ledde 1789—90 amatörkonserterna i Kassel och var från 1794 konsertmästare i Jena. Han komponerade 70 symfonier, av vilka två nytryckts i DTB 8:2, stråkkvartetter (delvis i korisk besättning), triosonater, en violakonsert (nytryckt 1933), en alt-violinsonat (nytryckt hos Vieweg), en klarinettkvartett (nytryckt hos Afa), en pianokonsert och två operor. Hans broder Anton S., 1754—1809, bodde från 1770 i Paris, komponerade symfonier, stråkkvartetter och annan kammarmusik samt konserter för olika instrument med orkester. Knappast mindre betydande som tonsättare än sin broder blev han också av betydelse i violinspelets historia som lärare åt R. Kreutzer. — Litt.: H. Riemann, uppsatser i DTB 3, 7 och 15—16, A. Heuss, Die Dynamik der Mannheimer Schule (Riemannfest-schrift 1909, Zeitschrift für Musik-wissenschaft årg. 2 och Bericht från kongressen i Basel 1924), Fr. Wald-kirch, Die konzertante Sinfonie der Mannheimer (diss. 1931), H. Engel, Das Instrumentalkonzert (1932). Stanford, (Sir) Charles Vil-liers, 1852—1924, engelsk kompositör, studerade i Cambridge, där han 1873 blev organist vid Trinity College och 1874 universitetsmusikdirektör, fortsatte 1874—76 sina kompositionsstu-dier för Reinecke i Leipzig och Kiel i Berlin, blev 1877 mag. art. i Cambridge, 1883 hedersdoktor i Oxford och 1888 i Cambridge, dirigerade 1885 —87 Bachkören i London, var 1887—■ 92 musikprofessor i Cambridge samt från 1897 ledare för filharmoniska sällskapet i Leeds, adlades 1901 och blev 1904 medlem av konstakademin i Berlin. Formellt beroende av tysk musik (Brahms och Wagner) har han i sina verk även tagit intryck av äldre och yngre italiensk musik. Melodiskt och rytmiskt är han dock en äkta britt. Särskilt finner man i hans verk spår av inflytanden från irländsk och skotsk folkmusik. Han har komponerat verk för kör och orkester (Re-quiem, 1897, Te deum, 1898, Stabat mater, 1907, ballader och kantater), orkesterverk (Irish sympliony, Ir. rhapsody, ytterligare 5 symfonier), piano- och violinkonserter, kammarmusik (8 stråkkvartetter, 2 stråk-kvintetter, sonater och annan kammarmusik för stråkinstrument med piano), orgel- och pianoverk, a cap-pellasånger och sånger med piano. Han skrev även Studies and memories (1908), Musical composition (1912), Records and reflections (1922), Pages from an unwritten diary (1922). — Litt.: J. F. Porte, Sir C. V. S. (1921). Stanley, Albert Augustus, 1851 -—1932, nordamerikansk organist, kompositör och pedagog, studerade i U. S. A. och i Leipzig (*Reinecke, E. F. *Richter m. fl.), var 1888—1922 professor i musik vid universitetet i Michigan, var även som organisatör av stor betydelse för amerikansk musikkultur, har komponerat körverk med orkester, programsymfonier m. m.