1145 Strandberg—Straube 1146 Strandberg, Olof, 1816—1882, operasångare (tenor), tillhörde som student i Lund Otto Lindblads kvartett, debuterade 1841 som Max i Friskytten på Kungl. Teatern där han var engagerad till 1865, blev därpå medarbetare i Posttidningen. Han hade då redan framträtt som musik-skriftställare med För vänner af operan (1860); han översatte även O. Jahns Mozartbiografi (i sammandrag, 2 bd, 1865) m. m. Under sin tid vid Kungl. Teatern sjöng han de flesta stora tenorrollerna. — Litt.: SMT (1881, s. 97), Fr. Hedberg, Svenska operasångare (1885, s. 104 ff.), E. Åkerberg, Musiken inom Par Bricole (1900). — Hans maka Albertina Josefina Charlotta S., f. Lin-deroth, 1830—1913, 1851—88 engagerad vid Kungl. Teatern, var en utmärkt sopran och framträdde särskilt i subrettfacket. — Litt.: Fr. Hedberg, Svenska operasångare (1885), SMT (1889, .s. 1, 1909, s. 109), C. F. Lundquist, Minnen och hågkomster I (1908, s. 256. — Deras dotter Anna Maria S., 1852—1933, operasångerska (sopran), tillhörde Kungl. Teatern 1883—87. Hennes bror Per Max(imilian) S., 1854— 1939, violoncellist och operasångare (tenor), var 1870—76 elev vid konservatoriet i Stockholm, var anställd i Aug. Meissners och i Nya teaterns orkestrar, debuterade 1877 vid Kungl. Teatern som Max i Friskytten, 1882 —83 sångare vid Nya teatern, 1883— 85 kapellmästare vid Södra teatern, därefter kormästare och biträdande kapellmästare vid Kungl. Teatern. Roller: Faust, Romeo, Almaviva i Figaros bröllop, Ottavio i Don Juan m. fl. Strandberg, Olof (Olle), f. 28/5 1886, operasångare (tenor), son till Max S., fick sin utbildning vid konservatoriet i Stockholm 1902—09, debuterade 1907 vid Kungl. Teatern som Erik i Värmlänningarna, var 1908—• 09 engagerad vid Kungl. Teatern, 1909—12 vid Ranfts operettsällskap och 1924—40 åter vid Operan. Roller: Romeo i Romeo och Julia, Alfredo i Den vilseförda, Cavaradossi i Tosca, Rodolphe i Bohème, David i Mäster-sångarna, Paris i Sköna Helena, Ze- Karl Straube. Teckning av W. Tiemann. phoris i Konung för en dag m. fl. Han har han ofta som solist deltagit i O. D:s sångarfärder. Strascinando [-/ina'ndå] (it.) ”släpande”. Straube, Karl f. 6/1 1873, tysk organist och kördirigent, studerade orgel hos H. Riemann och komposition hos A. Becker m. fl. Han reste från 1894 som orgel virtuos, kallades 1897 till domkyrkoorganist i Wesel, blev organist vid Thomas-kyrkan i Leipzig 1902, dessutom 1903—32 ledare för Bach-Verein, sedan 1919 sammanslagen med Gewandhauschor, blev 1907 lärare i orgel vid konservatoriet och 1908 Thomas-kantor (hedersdoktor 1922). Han har grundat Kirchen-musikalisches Institut der Landes-kirche Sachsens och blev dess direktör, samt det nya Händel-sällskapet. S. är en av samtidens tekniskt såväl som stilistiskt mest betydande organister och har mer än någon annan varit en förebild för yngre organist-generationer, både när han som ung var företrädare för en romantisk uppfattning av orgelns behandling och när han ungefär fr. o. m. förra världskriget började sätta upp strängare stilideal i såväl registrering som tempotagning och frasering. En kulturgärning av stora mått utförde han också som den förste interpreten av