1175 Sverige 1176 trots detta starkt personlig stil (de sista stråkkvartetterna, orkesterserenaden m. m.). Peterson-Berger, den mest nationelle av de svenska tonsättarna av denna generation, var mest betydande som lyriker (sånger och pianostycken) och blev skaparen av ett svenskt musikdrama delvis efter Wagners mönster men skrev även symfonier och violinsonater. Alfvén blev den märkligaste av de svenska symfonikerna efter Berwald. Med sin Midsommarvaka skapade han även en form för orkestral behandling av svenska folkmelodier. Han har dessutom skrivit talrika kantater, scenmusik, solo- och manskörsånger. Jämsides med dessa framträdde en rad franskt betonade tonsättare, däribland E. Åkerberg, G. Hägg, A. Dahl och senare O. Morales (Musikaliska akademins sekreterare 1918—40), medan B. Beckman (konservatoriets direktör 1910—29) snarare stod under inflytande av Nielsen. — Medan S. under 1800-talet knappast gjorde sig bekant utanför landets gränser som musikskapande nation, blev landet desto mera bekant genom en rad märkliga vokalartister. Bland dessa må främst nämnas Jenny Lind, Christina Nilsson, Johannes Elmblad, Sigrid Arnoldson och under detta århundrade John Forsell, Julia Claus-sen, Göta Ljungberg, Karin Branzell, Torsten Ralf och på sistone Jussi Björling. Bland svenska dirigenter må efter Norman framhållas Conrad Nordquist, (den tyskfödde) Rich. Henneberg, Stenhammar, Aulin, Liljefors, Alfvén, (finländaren) Armas Järnefelt, Ad. Wiklund (även betydande tonsättare), Tor Mann, N. Gre-villius och under senare år Eric Bengtsson, Sten Frykberg och Sixten Eckerberg (som även framträtt som tonsättare). Under det sista halvseklet har framträtt ett flertal förträffliga instrumentalister, av vilka flera konserterat i utlandet (violinisterna Aulin, L. Zetterquist, Sven Kjell-ström [grundare av Kjellströmkvartetten, sedermera [-konservatoriedirek-tör],-] {+konservatoriedirek- tör],+} J. Ruthström, Ch. Barkel, E. Törnquist, Sven Karpe m. fl., pianisterna Richard Andersson • [grundare av den bekanta musikskolan], L. Lundberg, N. Broman [musikchef vid Radiotjänst], Olof Wibergh och flera andra). Fasta konsertorkestrar har under de sista femtio åren grundats i Göteborg, Stockholm, Norrköping, Gävle, Malmö och på flera mindre platser. Sedan Upsalastudenternas sångarfärd till Parisutställningen 1867 har svensk manskörsång varit högt skattad både i Europa och U. S. A. — En fackmässigt bedriven svensk musikvetenskap har (efter aktningsvärda förarbeten av Ad. Lindgren) först uppstått under detta århundrade. Pionjären var den ännu verksamme T. Norlind, beaktansvärda specialforskningar har utförts av P. Vretblad, S. Broman, Anrep-Nordin och E. Sundström. Som universitets-ämne har musikvetenskapen bedrivits i Lund (Norlind), vid Stockholms högskola (G. Jeanson) och sedan 1928 vid Upsala universitet (C.-A. Moberg, S. Walin), varifrån en rad unga musikvetenskapsmän under det sista årtiondet har producerat sig inom olika områden i STM (G. Morin, P. Lindfors, Ä. Vretblad, Ingmar Bengtsson m. fl.). Ett beaktansvärt arbete för uppteckning av folkmusik har sedan 1880-talet utförts av Nils och Olof Andersson (som utgivit samlingsverket Svenska låtar). Av vikt för den musikaliska folkbildningen ute i landet är musikcirkelrörelsen (med utgångspunkt från Folkliga musikskolan i Arvika och från Alunda i Upland) liksom Radiotjänsts insats som musikbildande institution. — Som musikskapande nation har S. under detta århundrade hävdat sig (även utåt). Under första årtiondet efter sekelskiftet framträdde en grupp nationella romantiker med R. Strauss, J. Sibelius, nyryska skolan och impressionisterna som formella förebilder, däribland Nat. Berg (operor, symfonier m. m.), T. Rangström (började som lyriker, har sedermera verkat inom alla profana former), K. Atterberg (symfonier, operor m. m.), H. Mankell (impressionistisk pianolyrik m. m.), Sigurd von Koch, Josef Eriksson (sånger och pianolyrik), senare Knut Håkanson (lyriker och kontrapunktiker), H. Fryklöf (kammarmusik m. m.), G. Nordqvist,