1185 Söderman 1186 vid Stjernströms teatertrupp, söm han medföljde på en turné till Finland, och väckte där uppseende med musiken till Urdur eller Näckens dotter (1852) och Topelius’ Regina von Emmeritz. I Göteborg gjorde han 1854 ny succé med operetten Zorab. Hösten samma år blev han under Stjernströms egid kapellmästare vid Mindre teatern i Stockholm och 2 år senare vann han ny framgång i Stockholm med Hin ondes lärospån. Stjernström satte honom nu i tillfälle skaffa sig komponistutbildning i Leipzig, där han studerade vid konservatoriet under Richters ledning. Här kom han för första gången i beröring med de nya riktningarna på kontinenten och lärde känna Liszts och Wagners tidigare verk, vilka kom att utöva stort inflytande på honom särskilt i harmoniskt och instrumentatoriskt avseende. Från Leipzigtiden daterar sig ett par operautkast Harald och Anna och Zigenaren samt skisser som sedermera fullföljdes i hans senare verk. 1857—60 var han åter anställd på Mindre teatern, skrev talrika inlägg och annan musik samt sångspelen Guldkorset (1857) och Kung Märta (1860). 1860 erbjöds han att efterträda Tgnaz Laehner som hovkapellmästare men kände sig inte värdig denna upphöjelse utan avstod till förmån för Norman. I stället blev han kormästare vid Kungl. Teatern, var 1862—68 biträdande kapellmästare och verkade samtidigt som sångledare i Par Bricole och i Skarpskytteföreningen. Som Jenny Lind-stipendiat företog han 1869—70 en ny utrikes-resa till Danmark, Tyskland och Österrike. Vid denna tid hade han redan komponerat de märkliga balladerna Tannhäuser (1856) och Kvarnruinen (1857), scenmusik till Bröllopet på Ulfåsa (1865), Morsk Stigs döttrar (1866), uvertyren till Orleanska jungfrun m. m. — S:s insats i svensk musikhistoria har varit av utomordentlig betydelse. Den nationella romantiken före honom gällde snarare text och innehåll än det för svensk musik karakteristiska tonfallet. S. omsmälte däremot den svenska folkvisans metodik och rytm och skapade på det svenska språkets tonfall en melodisk August Söderman. stil, nationell men också utpräglat personlig. Harmoniskt stöder han sig visserligen både på Schumann och Liszt men hemfaller aldrig till efterbild-ning utan tillämpar det klangliga materialet efter sin personliga egenart. Som kapellmästare vid den Stjernströmska truppen hade han haft att röra sig med begränsade or-kestrala medel. Detta blev avgörande för hans instrumentatoriska stil, som utmärkes av en klangskön och livfull orkestersats, trots de små medlen. — Formellt blev S. av betydelse som skapare av den monodramatiska balladen (Tannhäuser och Der schwarze Ritter, 1874). Han var först och främst dramatiker och hans ballader har framför allt en utpräglat dramatisk anläggning. Men denna fallenhet för det dramatiska stod inte i vägen för utvecklingen av hans lyriska begåvning, som främst framträder i hans solosånger (Dig te o g Sange av Bj. Björnson, Heidenröslein, 8 sånger av Heine, serbiska folksånger etc.), de profana sångerna för a cappellakör (manskvartettcyklerna Ett bondbröllop, Tre visor i folkton m. m. och talrika sånger för blandad kör), och vissa av balladerna (Kung Heimer och As-lög för baryton och piano, instrumen-terad av Hugo Alfvén, Hafsfrun, Trollsjön, Trogen i döden, Der arme Peter, balladcykeln Värvningen [6 nummer], alla för 1 solostämma med 38. — Musiklexikon.