1197 Tartini—Tausig 1198 har komponerat orkesterverk, kammarmusik, pianostycken och sånger. Tarti'ni, G i u s e p p e, 1692—1770, italiensk violinist, kompositör och teoretiker, studerade först teologi men måste uppge den andliga banan sedan han ännu icke 20-årig gift sig, tvekade om han skulle bli fäktlärare eller musiker, blev 1713 orkestervioli-nist vid ett operasällskap i Ancona och upptäckte här 1714 kombinations-tonerna. Han tycks ha varit autodidakt så när som på de råd han fick av *Veracini, Visconti och *Gemi-niani (hans elevskap till padre Boemo är tvivelaktigt). T. blev 1721 violinist i basilikan S: t Antonio i Padova och behöll denna plats till sin död men kunde dock 1723 följa greve Kinskys kallelse till Prag för att medverka vid Karl VI: s kröning. Han var sin tids störste violinpedagog och har utbildat många generationer goda violinister, bland dem *Nardini, *Pugnani, J. G. *Graun, J. G. *Nau-mann och Anders *Weström. — T. lär ha förenat en ovanlig klangskönhet med en på en gång gedigen och bländande teknik. Som kompositör förbinder han barockens pompa med förromantikens känslosamma och galanta stil, klassisk formfulländning och romantisk intensitet. Han var programmusiker så till vida, att han alltid tycks ha sökt utommusikaliska inspirationskällor för sina verk, även när dessa inte såsom i de båda berömda g-mollsonatorna för violin och generalbas — Trille du diable och Didone abbandonata ■—- var betitlade. Han har komponerat ca 140 concerti för violinsolo med stråkkvartett eller stråkkvintett, sinfonior, ett 50-tal triosonator och ca 150 violinsonator. Av betydelse för den moderna stråktekniken blev hans L’arte del arco (50 variationer över en gavott av Corelli). Som teoretiker blev T. av mindre betydelse för sin egen tid än för den dualistiska harmoniuppfattning, som under 1800-talet utformades av teoretiker som M. *Hauptmann och fick sin praktiska utformning genom Hugo *Riemann. ”T. söker med tillhjälp av algebra och geometri en fullkomlig förklaring av omtvistade musikaliska problem, därvid ledd av idéen om Giuseppe Tartini. tingens enhet (harmoni) i naturen och denna enhets renaste och fullkomligaste abstraktion i musiken; han kommer så över Platon och den kyrkliga filosofin till religiösa frågor. Av denna sammanblandning av musikteori med aritmetik och filosofiskreligiösa ting kan de häftiga angrepp förklaras som riktades emot honom t. o. m. av hans vänner under livstiden, liksom även den beundran han åtnjöt av den i religiösa och världs-åskådningsfrågor likasinnade pado-vanska kretsen” (Riemanns Musiklexikon, 11 uppl. 1929). — Litt.: G. Benedetti, G. T. (it. 1897), M. Ta-maro, G. T. (it. 1897). Tatja'na, den kvinnliga huvudrollen (sopran) i Tjajkovskijs opera *Eugen Onegin. Taube [tåb], Evert Axel f. 12/3 1890, författare, målare och tonsättare, har skrivit och komponerat en rad samlingar av sjömansvisor o. d. till luta, t. ex. Sju sjömansvisor och Byssan lull (1919), Fritiof Anderssons visbok (1936) och Sjösalaboken (1942). Tausig, Karl, 1841—1871, polsktysk pianist, fick sin första utbildning hos fadern Aloys T. (1820—85), var 1855—59 elev hos Liszt i Weimar och ledde 1866—70 i Berlin en akademi för högre pianospel. T. anses ha varit den mest typiska av Liszts elever. Av hans virtuosmässiga pianoverk lever