1259 Upprepning—Upsala studentkårs allmänna sångförening 1260 genom ett terrassartat avtagande av tonstyrkan. Barocktidens behandling av stråkinstrumentens teknik var i flera avseenden skild från vår. Den raka stråken, som möjliggjorde de ”eleganta” stråkarterna spiccato, fast och flygande staccato, saltato etc., trängde först långsamt undan stråken med utåtböjd stång. I verk av tonsättare från 1700-talet och tidigare är det således stilvidrigt att använda dylika stråkarter. Ännu hos Mozart och hans samtida torde t. o. m. snabba passager i skilda stråk ha utförts med något slags lätta liggande stråk (leggi-ero). Fasta martellati synes däremot ha varit kända av såväl Mozart som hans samtida italienska och franska violinkomponister (Viotti, Kreutzer m. fl.), ja, vissa drag i Händeis verk för violin tyder på att han kände dessa stråkarter, vilket däremot knappast var fallet med J. S. Bach. En sammanfattning av barocktidens u. måste givetvis bli mycket summarisk. Här må endast lämnas några allmängiltiga drag: måttliga tempi, kraftfull manlighet, *terrassdynamik, noggrant hänsynstagande till de små notvärdena, bredd, tyngd och pompa, frihet från sentimentalitet i spelsättet (alltså från överdrivet vibrato, portamento och crescendo-diminuen-do), övervägande liggande stråk (inga s. k. ”eleganta” stråkarter), obligatorisk generalbas. Under den s. k. högbarocken (ca 1700—1750) uppträder i Frankrike så småningom den galanta stilen, som dock huvudsakligen berör det solistiska cembalospelet och först med Mannheimskolan och de tidigare wienklassikerna vinner inträde i ensemblemusiken. Ungefär samtidigt uppstår i Italien den känslosamma stilen (vilken term inte är riktigt väl vald, då det utmärkande för denna stil inte är känslosamhet = sentimentalitet utan snarare en patetisk storvulenhet [Tartini, Vera-cini, Locatelli, Geminiani m. fl. [-violinkomponister]).-] {+vio- linkomponister]).+} Se vidare Instru-mentalstilen, den nya och Wienklassisk stil. — Litt.: A. Schering, Aufführungspraxis alter Musik (1931); H. Mersmann, Zur Aufführungspraxis der vorklass. Kam- mermusik in Deutschland (Archiv für Musikwissensch. 2). Upprepning är det sammanhållande elementet i varje musikalisk komposition. U. av ett motiv är antingen emfatisk (eftertrycklig) 1. ekoartad. Den innebär alltså, även om den är absolut trogen, en variation. I än högre grad blir detta fallet om u.-en endast är partiell, t. ex. om ett upprepat rytmiskt motiv får nytt melodiskt innehåll 1. om ett melodiskt motiv vid u.-en får en ny rytmisk gestaltning. Även vid u. av större avsnitt måste den vara betingad av en konstnärlig nödvändighet (ss. vid repriser av lied- och dansformernas perioder, temats och svarets återkomst i fugan, den ständigt återkommande refrängen i rondot, sonatformens repetitionsdel etc.). Upsala studentkårs allmänna sångförening, Allmänna sång-e n, stiftades 1830 av docent Otto Fredrik Tullberg (1802^—53, sedermera professor i österländska språk, uppskattad manskörkomponist), som även fungerade som körens dirigent till 1843. Jämte honom dirigerade från 1835 J. W. de Bruyn och Carl Johan Oskar Laurin (1813—53, även tonsättare). Det närmaste årtiondet efter Tullbergs avgång verkade följande sånganförare: Carl Johan Björk 1843 ■—44, Christofer Ludwig Anjou 1844 •—45, Fredrik Rudolf Oscar Meijer-berg 1845—46, Gunnar *Wennerberg 1846—48, Johan Ludvig Engström 1848—50, August Melcher Myhrberg (1825—1917, även tonsättare) höstterm. 1850, och J. A. *Josephson 1851 —52. Sedan 1845 hade kören givit årliga konserter i Upsala (1848 gavs 3, jämte en i Stockholm). Under Oscar *Arpis ledarskap, 1852—71, fortsattes och utökades denna konsertverksamhet, och med konserten i Paris 1/9 1867 inleddes upsalasångarnas utländska sångarfärder. Arpi efterträddes av Carl August Forsman (1846—-1916)1, som ledde kören 1871—74. Även om körens konsertverksamhet utanför Upsala fick stå tillbaka för den ur A. s. utvalda elitkören *0. D., kom den under de därpå följande anförarnas tid att i allt högre grad knytas till studentkårens officiella fester