1263 Uvertyr—Wachtmeister 1264 uppgift att göra stämmorna mera plastiska utan att även själva dissonansverkan som sådan utnyttjas. Efter de mera blygsamma ansatser i denna riktning, som företogs inom den tredje *nederländska skolan och de italienska ”kromatikerna” under 1500-talet blev u. under *högbarocken och ■“förromantiken ett allt verksammare harmoniskt uttrycksmedel för att i den högromantiska stilen bli tonspråkets viktigaste element. Uvertyr, fra. ouverture, it. over-tura 1. vanl. sinfonia, den instrumentala inledningen till en opera 1. annat cykliskt verk (oratorium, svit), förekommer även som inledning till talat skådespel men kan också vara fullt fristående (konsert-, fest- 1. program-u.). I den tidigaste operan hade u.-en endast till uppgift att påbjuda tystnad före den sjungna prologen. Först med *Lully uppstod den s. k. franska u. med temposchemat långsamt-has-tigt-långsamt. Den hastiga mellansatsen var ofta fugerad, vilket tyder på ett visst historiskt samband med ri-cercaren. Den franska u. fick stor betydelse för utvecklingen av den förklassiska sonatan, vars första hälft (grave-allegro) inte är något annat än en ofullständig fransk u. Även sviten inleddes ofta (t. ex. hos Bach) med en fransk u., som f. ö. ofta gav hela sviten dess namn. Den italienska u. (sinfonia) hade en mera lätt homofon prägel med temposchemat hastig-lång-sam-hastig. Även om den i sin ursprungliga form knappast gav möjlig het till djupare tankar, fick den, sedan den lösgjort sig från operan, stor betydelse för uppkomsten av den nya instrumentalstilen. Hos Gluck och Mozart stod visserligen den franska 1. italienska u.-ens tempo kvar, men genom att den hastiga satsen upptog den nya sonatformen fick u. samtidigt möjlighet till ett mera fördjupat innehåll. Under wienklassisk och romantisk tid var den franska u.-ens temposchema (dock oftast med bortfall av det senare gra-vet) förhärskande och utövade f. ö. inflytande på sonatcykelns första sats, som efter den franska u.-ens mönster ofta försågs med en långsam inledning (de flesta Haydn-symfonier, Mo-zarts Ess-dur- och D-dur- m. fl. samt Beethovens första, andra, fjärde och sjunde symfonier). Fr. o. m. Beethovens Leonora-uvertyrer upptogs ofta tematiskt material ur operan; denna princip har sedermera följts av de flesta operakomponister. Med Beethovens stora skådespelsu.-er uppstod den programmatiska u.-en, som fick stor betydelse inom den romantiska orkesterlitteraturen. Fr. o. m. Wagner och Verdi avstår oftast operakomponisterna från sonatformen i u.-en, som ibland kunde svälla ut till verkliga symfoniska dikter (Tristan, Lohen-grin, Parsifal), 1. också inskränktes den till en kort aktinledning 1. bortföll t. o. m. helt och hållet (Salome, Tosca). I operetten och sångspelet antog u.-en hos Suppé, Joh. Strauss m. fl. en potpourri- 1. rapsodiartad form. V. Wachtmeister, Carl Axe 1 Raoul Georg Henrik, f. 2/4 1865, tonsättare, blev efter universitetsstudier i Lund elev vid konservatoriet i Leipzig och senare vid Schola cantorum i Paris (A. Gédalgé och Vincent dTndy). W., som sedan 1897 huvudsakligen varit bosatt i Frankrike, har i en stil influerad av César Franckskolan men även av Emil Sjögren komponerat orkesterverk (däribland 4 symfonier, tondikterna Quarat-ul-ayni, persisk legend, och Le récit de 1’horloge), konserter för violin och för piano, kammarmusik (4 stråkkvartetter, pianokvartett, pianokvintett, pianotrio, trio för harpa, violin och piano, vio-linsonater m. m.), pianostycken,