1287 Vasco da Gama—Vaugham Williams 1288 Ralph Vaugham Williams. Teckning. werken der musikalischen Romantik (1930), H. Fischer, Die Variation (i Martens’ Musikalische Formen in historischen Reihen II), R. Gress, Die Entwicklung dei' Klaviervariation von A. Gabrieli bis zu J. S. Bach (diss. 1929). Vasco da Gama, den manliga huvudrollen (tenor) i Meyerbeers opera * Afrikanskan. Wassner-Flory, Inez Adèle, f. 13/11 1896, operasångerska (sopran), var 1914—16 elev vid konservatoriet i Malmö och senare för L. von Delwig, Mme Skilondz och John Forsell, debuterade vid Kungl. Teatern 1926 som Elisabeth i Tannhäuser och engagerades kort därefter. Roller: Elvira i Don Juan, Agata i Friskytten, Venus i Tannhäuser, Santuzza i På Sicilien, Aida, Senta i Flygande holländaren, Gutrune i Ragnarök, Sieglinde i Val-kyrian och Antonia i Hoffmanns äventyr. Hon har även deltagit i Kungl. Teaterns gästspel i Helsingfors, Oslo, Köpenhamn och Riga. Vaudeville (fra.) se Vådevill. Vaugham Williams [våm-], R a 1 p h, f. 12/10 1872, engelsk kompositör, studerade vid Trinity College i Cambridge (bachelor 1894, dr mus. 1901) samt vid Royal College of music i London för *Wood, *Parry, *Stan-ford, 1897—98 för Bruch i Berlin och 1909 för Ravel i Paris. — Starkt mo dernistiskt orienterad och ändå med ett utpräglat sinne för tradition och för de engelska tonfall man känner igen från *Dunstable och andra engelska tonsättare under medeltiden har V. W. med tiden kommit att beteckna centralpunkten i vår tids engelska musik. Han framträdde relativt sent med Toward the unknown region (1907) för kör och orkester, arbetade därefter ett par år på att ytterligare fullkomna sin teknik och skapade 1910 sitt första märkliga verk Sea symphony (med kör). Efter ytterligare åratal av hårt arbete följde 1914 The London symphony och operan Hugh the Drower. I dessa verk var han ännu romantiker och impres-sionist. Med energi arbetade han emellertid vidare på att ur sin stil avlägsna svulst och floskler och med The pastoral symphony (1922), baletten Old king Cole (1923), Concerto academico för violin och orkester (1925), Flos campi för viola, kör och orkester (s. å.), oratoriet Sancta Ci-vitas (1926) och maskspelet Job (1931) anlägger han ett — trots det alltjämt starkt personliga tonspråket — klassicistiskt *etos. Det är utmärkande för V. W., att han vid mer än 60 års ålder ännu en gång lägger om sina musikaliska uttrycksmedel och chockerar sin samtid med att sälla sig till den yttersta vänstern. Hans fjärde symfoni f-moll (1935) och den komiska operan The poisoned kiss (1936) har väckt mycken anstöt. Vid förnyat åhörande har man emellertid märkt, att detta tonspråk har varit den nödvändiga förutsättningen för hans uttrycksbehov. Femte symfonin D-dur (1943) är emellertid mera modifierad med hänsyn till uttrycksmedlen. — Utom ovan nämnda verk har V. W. skrivit en mässa för a cap-pella-kör (1920), musiken till Aristo-fanes Getingarna (med den populära uvertyren, 1909), ~Willow Wood för kör och orkester, Mystical songs för baryton, kör och orkester, en fantasi över julsånger för kör och orkester, ett Te deum (1929), kantaterna In Windsor Forest (1931), Benedicite, The shepherds of the delectable moun-tains för soli, kör och orkester, en fantasi över tema av *Tallis för