1291 Weber 1292 och en. nästan övermäktig konkurrens med den av hovet beskyddade italienska teatertruppen. Trots det pressande arbetet som dirigent skrev han för hovet 2 kantater och Jubelouverture samt fullbordade scenmusiken till P. A. Wolffs skådespel Preciösa (uppf. i Berlin 1821) och komponerade den romantiska operan Friskytten (Der Freischütz), uppf. f. f. g. 1821 i Ber-liner Schauspielhaus (i konkurrens med Spontinis utstyrselopera Olympia). Med Friskytten hade han slutgiltigt slagit igenom. Han var emellertid redan angripen av struptuber-kulos, den komiska operan Die drei Tintos blev liggande ofullbordad (uppf. 1888 i Leipzig i bearb. av Mah-ler) och i stället tog han itu med Euryanthe för Kärntnertortheater i Wien, som blev hans i flera avseenden märkligaste verk. Framgången blev avsevärd men förflyktigades hastigt (Rossini behärskade vid denna tid Wiens teatersmak) och verket har aldrig lyckats hävda sig på scenen på grund av den svaga texten. (H. J. *Moser sökte rädda den geniala musiken genom att till den skriva en ny text, Die sieben Raben, uppf. i Berlin 1915, i Darmstadt 1920.) — Sjukdom drev W. att 1824 söka bot i Marien-bad. Han arbetade vid denna tid på den av Covent garden i London beställda Oberon men måste 1825 avbryta detta arbete för en ny kur i Ems. Det var en dödsmärkt man, som på nyåret 1826 kom till London, där han den 12 april uruppförde Oberon. Sex veckor senare var han redan död. Under tonerna av Mozarts Requiem bisattes han i Moorfield-kapellet. 1844 överfördes på Richard Wagners initiativ hans stoft till Dresden. W. var ett lysande exempel på andens makt över materien. Utgången ur en moraliskt minst sagt tvivelaktig miljö uppfostrade han sig själv till en stark, karaktärsfast personlighet. Att han under sin ungdoms kringflackande liv fick en enorm rutin på olika musikaliska områden (komponist, dirigent och pianist) är mindre underligt — märkligare är, att han under sitt oroliga liv hann grundlägga en musikalisk åskådning, som gjorde honom till en musikalisk opi- nionsbildare jämförbar med E. T. A. Hoffmann, Schumann och Wagner. Hans musikhistoriska roll är inte bara den som den romantiska operans förste store mästare (utvecklingsgången är från Mozarts Trollflöjten över Hoffmanns Undine till Friskytten, som i sin tur leder vidare över linjen Spohr och Marschner till Wagner). I Abu Hassan och Preciösa förbereder han exotismen (den senare kan i viss mån betraktas som en tidig föregångare till Bizets Carmen), i Euryanthe gav han starka impulser till Wagners riddar romantik i Lo-hengrin och Parsifal, i Oberon till älvromantiken (tillika med Mendels-sohn, som framträdde med Midsom-marnattsdrömmen samma år som W. med Oberon) i Verdis Falstaff. Hans manskörsånger fick som nämnts betydelse för den nordiska manskörsångens utveckling, hans vislyrik leder på sidan om Schubert fram till A. F. Lindblad, Kjerulf och andra nordiska tonsättare. I pianoromantiken införde han den idealiserade valsen (däribland den populära Aufforderung zum Tanz) och polonäsen och blev i detta avseende en föregångare till Chopin. Men först och främst var han skaparen av den tyska romantiska operan, förebådad i Mozarts Trollflöjten och i sina uttrycksmedel ut-experimenterad av abbé Vogler. Me-lodiken, som i hans piano- och kammarmusik stundom kan förefalla alltför starkt tidsbetonad, har i operorna (liksom i de konsertanta verken med blåsare och alldeles särskilt i uvertyrerna) en dramatisk slagkraft och en djup innerlighet, som ännu ger den full aktualitet. Även hans musikaliska karakteriseringsförmåga ställer honom i främsta ledet bland de tyska musikdramatikerna. Utom ovan anförda verk har W. komponerat pianostycken, däribland 4 sonater, 2 konserter, ett ännu ofta spelat konsertstycke op. 79 (Heimkehr des Kreuzritters), Rondo brillante op. 62, variationer och danser, kammarmusik (pianokvartett, klarinettkvintett, pianotrio op. 63 (med flöjt), va-riationsverk för skilda besättningar och 6 violinsonatiner op. 10), ännu uppförda konsertanta verk ss. concertino