1293 Weber—Vecchi 1294 för klarinett och ork. op. 26, de båda klarinettkonserterna op. 73 och 74, fagottkonserten op. 75 och concertino för valthorn och ork. op. 45, variationer för olika soloinstrument med ork., kantater, smärre sånger för olika körbesättningar, 1 ieder, duetter m. m. och kyrkomusik. Hans samlade skrifter har utkommit i kritisk upplaga av G. Kaiser (1908) och i urval av Klei-necke (Redarn), Reisebriefe an die Gattin (utg. av K. von Weber, 1886), till Heinr. Lichtenstein (utg. av E. Rudorff 1900), till greve Brühl (utg. av G. Kaiser 1911) och 77 brev, mest till förläggare (utg. av L. Hirschberg 1926). — Litt. om W. är mycket stor. Grundläggande är Max Maria von Weber (0. M. W:s son), C. M. von W. (1864—66 3 bd, förk. nyuppl. av R. Pechel 1912); vidare må nämnas J. Kapp, W. (5 uppl. 1931); E. Kroll (i Bückens Meister 1934); J. Benedict, W. (eng. 1881, ny uppl. 1926); A. Ooeuroy (2 uppl. 1927 i Les maltres de la musique). En rikare bibliografi upptagande utom biografier även historiska och stilkritiska specialavhandlingar i H. J. Mosers Musiklexikon. Weber, G o 11 f r i e d, 1779—1839, tysk teoretiker, musikskriftställare och ämbetsman (hessisk General-staatsprokurator 1832), ledde i Mann-heim, där han bodde 1802—13, en musikförening och ett konservatorium, var från 1824 redaktör för tidskriften Caecilia i Mainz och gav ut flera musikteoretiska arbeten, som under nära ett århundrade var av betydelse för undervisningen i harmonilära, däribland Versuch einer geordneten Theorie der Tonsetzkunst (3 bd 1817 —21, 2 uppl. 1824, 3 uppl. 1830—32), där han införde gotiska bokstäver för att beteckna klanger (stora för dur, små för moll), stegbeteckningen (jfr Harmonisk analys) etc. I All-gemeine Musikalische Zeitung skrev han talrika uppsatser i olika teoretiska, estetiska och historiska ämnen. Webern, Anton von, f. 3/12 1883, österrikisk komponist, studerade musikvetenskap för G. *Adler och komposition för A. "Schönberg, till vars mest självständiga elever han hör. Ideologiskt hyllar han sin lära res expressionism, klangligt står han dock impressionismen nära. Han har skrivit (ofta korta) stycken för orkester, kammarorkester, olika kammarmusikbesättningar och för en sångstämma, ofta med ovanliga instrumentbesättningar (5 andliga sånger op. 15 för en röst, flöjt, klarinett, trumpet, harpa och piano, 5 latinska kanon op. 16 för en röst, klarinett och basklarinett etc.). — Litt.: Th. Wiesengrund-Adorno (i Modern mu-sic 8 1931, i den schweiziska Musik-zeitung 1932), E. Stein (i Chesterian okt. 1923). Vecchi [vä'kki], Gu i do, f. 23/1 1910, violoncellist, utbildades av fadern (violoncellisten Gotthardo V.), Siegfrid Salomon och Paulus *Bache i Köpenhamn, framträdde tidigt som solist och kammarmusiker i födelsestaden Malmö och var från 1930 verksam i Göteborg, där han 1936 engagerades som solovioloncellist i orkesterföreningen och radioorkestern. Han är medlem av Göteborgs-kvartetten och Dobrowen-trion och har även uppträtt som solist på viola da gamba. Vecchi [vä'cki], Horatio (Ora-zio), ca 1550—4605, italiensk kompositör, var domkyrkokapellmästare i Reggio (före 1586), kanonikus i Cor-reggio (till 1593) och från 1598 hovkapellmästare i Modena. Han skrev andliga och världsliga körverk (mo-tetter, lamentationer, hymner, madri-galer, canzoner etc.), klangsköna, harmoniskt fantasifulla och måleriska (han drev den tonmålande *madriga-lismen till en tidigare inte känd konstnärlig höjd). Mest känd är han som skapare av madrigalkomedin II Amfi-parnasso (f. f. g. ca 1594, tryckt 1597 och 1610, nytryckt i Torchis L’arte musicale i Italia 4 och i Publikationen der Gesellschaft für Musik-forschung 29), som formellt snarare är besläktad med de medeltida mysteriespelen än med den ungefär samtidigt i Florens uppkommande operan (Peris Dafne, 1594), eftersom dialogen hos V. inte sjunges recitativiskt av skådespelarna utan av varandra svarande 4- å 5-stämmiga körer. — Litt.: J. G. Hol, H. V. als weltlichei-Komponist (diss. 1917), L. Frati, Un capitolo autobiografico (i Rivista mu-