1297 Weinberger—Weingartner 1298 (Paris 1933) och Marie Galante (Paris och New York 1934). Hans produktion upptar även orkester-, kammarmusik-, a cappella- och körverk med orkester samt sånger med piano och med olika instrumentensembler. — Litt.: P. Bekker, Briefe an zeit-genössige Musiker (1932, s. 103 fl.), G. Nataletti, K. W. auf Schallplatten (Musica d’oggi, januari 1934). Weinberger, Jaromir, f. 1896, tjeckisk tonsättare av judisk börd, fick sin utbildning för J. Kricka och K. Hofmeister i Praha och är sedan 1922 professor i komposition vid konservatoriet i Ithaca i U. S. A. Han är mest bekant genom sin opera Svanda dudak (Svanda, säckpiparen, Praha 1927), som har haft stor succé även utanför Tjeckoslovakien. Bland övriga verk må nämnas pantomimen Evelinas bortrövande (1917), orkesterverk (Golloque sentimental, Don Quichote, Scherzo giocoso m. m.), pianosonater o. s. v. Weiner, L e o, f. 16/4 1885, ungersk tonsättare, studerade 1901—06 för “Koessler m. fl. vid musikakademin i Budapest, där han 1908 blev lärare i teori och ensemblespelning. Jämte *Bart6k och *K6daly är W. den mest framträdande av de ungerska modernisterna av nationell läggning. Han har skrivit utmärkt kammarmusik (stråkkvartetter op. 4 och op. 13, stråktrio op. 6, violinsonater op. 9 och 11 m. m.), orkesterverk (humoresken Fasching op. 5, svit op. 18 o. a.), scenmusik (Csongor és Tündo op. 10), Concertino för piano och orkester op. 15 m. fl. — Litt.: Della musica in Ungaria (i II Pianoforte, juli 1921), Hungarian music of to-day (Monthly musical record, febr. 1922), The Deve-lopment of art-music in Hungary (Chesterian, jan. 1922). Weingartner, Felix (von), 1863 —1942, österrikisk dirigent född i Dalmatien, studerade i Graz (komposition för G. A. Remy) och i Leipzig, där han 1881—83 bedrev universitets-och konservatoriestudier, fick sin första opera Sakuntala uppförd genom Liszts försorg i Weimar (1883), var kapellmästare i Königsberg 1884, i Danzig 1885—87, hovkapellmästare i Mannheim 1889—91 och i Berlin Felix Weingartner. 1891—98 och ledde där även hovkapellets symfonikonserter, fortsatte denna senare verksamhet även sedan han flyttat till München som dirigent för Kaimorkestern (till 1908), blev 1908 Mahlers efterträdare som operadirektör, gasterade 1912—14 vid stadsteatern i Hamburg och i U. S. A. (Boston), verkade därpå som generalmusikdirektor i Darmstadt. 1919—24 var han direktör för Volksoper i Wien, dirigerade Wiens filharmoniska orkester till 1927 och var därpå ledare för konservatoriet och dirigent för symfonikonserterna i Basel. — Som tonsättare har W. en mycket stor produktion. Han komponerade en rad operor, symfoniska dikter och annan orkestermusik, scenmusik och uvertyrer, en violinkonsert op. 52 och en violoncellkonsert op. 54, kammarmusik (4 stråkkvartetter, stråkkvintett, pianokvintett, violinsonater, oktett m. m.), pianostycken, manskvartetter och sånger (däribland den populära Liebesfeier). Större betydelse har han haft som dirigent och särskilt som skapare av uppförandetraditioner för den klassiska och romantiska symfonilitteraturen. I uppförandefrågor har han också ofta yttrat sig i tryck (Ratschläge für Aufführungen klas-sischer Sinfonien: I Beethoven, 3 uppl. 1928, II Schubert und Schumann, 1918, III Mozart, u. å.). Bland hans övriga skrifter må nämnas über