1305 Venus—Verdi 1306 Venus, sopranparti i Wagners opera Tannhäuser och i Offenbachs operett Orfeus i underjorden. Veracini [-tèi'ni], Francesco Maria, 1685—1750, italiensk violinist och tonsättare (brorson till den för sina trio- och kyrkosonator berömde Antonio V.), gjorde som violinist en glänsande karriär (Tar-tini, som hörde honom i Venedig 1714 drog sig tillbaka under åratal av studier för att kunna uppta konkurrensen med honom), spelade därefter under två år mellanaktsmusik på italienska operan i London, var 1717 —22 kammarvirtuos i Dresden, därefter i Prag och 1736—45 åter i London, där emellertid hans rykte fördunklades av *Geminiani. Hans vio-linsonator hör till den äldre italienska violinmusikens märkligaste verk och har utkommit i flerfaldiga nytryck (utg. av Schering m. fl.). Werckmeister, Andreas, 1645 —1706, tysk organist, från 1664 i Hasselfelde, 1674 i Elbingerode, senare slottsorg, i Quedlinburg och från 1696 i Halberstadt, blev genom sin avhandling Musicalische Temperatur ... toie man die Orgelwerke.. nvohl-temperiert stimmen könne (1691) av grundläggande betydelse ej blott för stämningen av tangentinstrument med liksvävande *temperatur utan även för harmonikens utveckling från J. S. Bach och framåt. Han skrev även Orgelprobe (1681, 2 uppl. som Erweiterte Orgelprobe 1689, faksi-mileuppl. hos Bärenreiter-Verlag 1927) och Organum Gruningense redi-vivum (1705, nytryck av P. Schmets, 1932) samt komponerade violinstycken med generalbas (Musikalische Privatlust, 1689). Verdelot [-lå'] (Verdelotto), Philip p e, d. före 1567, nederländsk (1. fransk) kompositör, verkade i Italien, huvudsakligen Venedig 1525—65, och är en av de tidigaste madrigalisterna. ”Hans madrigaler följer ännu noggrant den underliggande textens sym-metri och är övervägande homofona men utmärker sig dock redan genom fin kontrapunktisk anläggning, personliga drag och högt utvecklat klangsinne” (Riemann-Einstein, Musiklexikon, 1929). Han skrev utom madri galer en mässa, motetter, ”battailles” m. m. Nytryck i R. J. van Maldeghem, Trésor musical (1865—93), P. Wagner, Das Madrigal bei Palestrina (i Vierteljahrschrift für Musikwissen-schaft, årg. 8), H. Riemann, Handbuch der Musikgeschichte 11,1 och A. Schering, Geschichte der Musik in Beispielen (1931). Verdi, G i u s e p p e, f. 10/10 1813 i närheten av Busseto vid Parma, d. 27/1 1901 i Milano, den italienska operans stormästare, fick sin utbildning i Milano med understöd av staden Busseto, utökat av en mecenat A. Barezzi (som sedermera blev hans svärfar). Då direktören vid konservatoriet där inte tilltrodde honom tillräcklig begåvning för att kunna följa med studierna utan vägrade honom inträde i läroanstalten, blev V. lärjunge till Lavigna, ”maestro al cembalo” vid La Scala. Efter att ha prövat sina krafter på sångei- och orkesterstycken framträdde han 1839 med Oberto på La Scala. Det av Bellini starkt influerade verket vann bifall. Däremot gjorde hans nästa opera Un giorno di regno, även kallad II finto Stanislao (1840) fiasko och måste läggas ner efter ett enda uppförande. Två år senare (1842) slog dock V. slutgiltigt igenom med Nabucodono-sor (Nebukadnesar) på La Scala, som t. o. m. vann framgång utanför Italiens gränser (Wien 1843, Paris 1845). Med I Lombardi alla prima crociata (1843) och Ernani (1844) befästes hans anseende. Inflytandet av Bellinis ”dolcezza” hade här fått träda tillbaka för friskare impulser från Do-nizetti och Rossini. Och långsamt började en ny ton göra sig gällande, starkt personlig men fast rotad i italiensk tradition från Jommelli, Pergo-lesi, ja ända från Monteverdi. Efter Ernani vände sig emellertid publiklyckan, men med otrolig flit arbetade V. vidare (I due Foscari, 1844, Gio-vanna d’Arco, 1845, Attila, 1846, Mac-beth, 1847,I Masnadieri, London 1847, Jérusalem, Paris 1847, Il Corsaro, 1848, La battaglia di Legnano, 1849), och med Luisa Miller (Neapel 1849) hade V:s mognare stil vunnit operapublikens gillande. Den gjorde stor succé även ekonomiskt. V. såg sig nu