1307 Verdi 1308 i stånd att förverkliga en länge närd plan att skaffa sig en egen gård. Han köpte lantstället San Agata i närheten av hemorten Busseto, uppfödde kreatur, idkade jakt och valdes till riksdagsman, men läste också sin favoritskald Schiller och fördjupade sig i sina grekiska klassiker. Efter Stiffelio (Triest 1850) kom sä slag i slag de tre stora världsframgångarna Rigoletto (Milano 1851), Il trovatore (Trubaduren, Apolloteatern i Rom 1853) och La traviata (Den vilseför-da, Venedig 1853). Åter bröts framgången. Les vèpres siciliennes (Sicilianska aftonsången, Stora operan i Paris 1855) blev kyligt emottagen, Simone Boccanegra (Venedig 1857) gjorde föga intryck och Arnoldo (en nybearbetning av Stiffelio, 1857) gavs endast i Rimini. En varaktig framgång fick först Un ballo in maschera (Maskeradbalen [libretton byggd på Gustaf III:s mord] 1858). Den var komponerad för Neapel men uppfördes f. f. g. på Apolloteatern i Rom. — Den personstil V. skapat sig i Rigoletto och de följande världssuccéerna tillfredsställde honom emellertid inte i längden. Under mer än ett årtionde experimenterade han med nya uttrycksmedel och under hela 1860-talet framträdde han endast med fyra nya verk, den dramatiska kantaten Inno delle nazioni (London 1862), La forza del destino (ödets makt, Petersburg 1862, sedermera omarbetad för Milano 1869, och för Paris 1876), Macbeth (Théåtre lyrique i Paris 1865), som endast var en omarbetad version av operan med samma namn från 1847, och slutligen den magnifika Don Carlos (Stora operan i Paris 1867). Sedan började stil- och formexperimenten på nytt och först 1871 kom Aida, som visade mästaren från en helt ny sida med en harmoniskt, in-strumentatoriskt och kontrapunktiskt rikare orkestersats men dock innerst inne samme V. som förut med flödande melodisk ingivelse och ett utomordentligt sinne för dramatiska valörer. Aida, som honorerades med 100 000 fr., var på förslag av den egyptiske vicekonungen Ismail Pascha beställd till invigningen av den med anledning av Suezkanalens öppnande nybyggda teatern i Kairo. — De sista 30 åren av V:s liv var relativt fattiga på nya verk, men i vart och ett av dem visade han nya sidor av stilistisk och formell art. Inte nog därmed, de skänkte alltid ett nytt, aldrig tidigare hört innehåll. 1873 kom stråkkvartetten (e-moll), 1874 Requiem uppförd i Milano till minnet av den året förut bortgångne diktaren Ales-sandro Manzoni, därtill kom en rad andliga verk, som visar stor förtrogenhet med både Palestrinastilen och de venetianska och neapolitanska skolornas kyrkomusik under 1600- och 1700-talen: Stabat mater, Te Deum, Ave Maria och Quattro pezzi sacri. 1887 kom så Otello (Milano, texten av Boito), åter ett verk fyllt av nya idéer och nya uttrycksmedel, och 1892 följde slutligen Falstaff. Sedan 1840 (Un giorno di regno) hade V. inte skrivit någon komisk opera (om man undantar några komiska inslag i La forza del destino [1862]). Och så framträder han vid 78 år med en buffaopera, full av sprudlande infall, spiritualitet, skär poesi (scenen med älvorna) och saftig komik. V., ”den vise åldringen, som intet mänskligt längre är främmande, skämtar med världen och dess dårskap i ett intimt musikaliskt lustspel, som inte har något motstycke sedan Figaros bröllop” (fritt efter H. Abert). V. var gift två gånger, andra gången med sångerskan Giuseppa Streppone (1817—1897). Hon hade tidigt lämnat scenen och verkade ss. sångpedagog i Paris tills hon 1849 gifte sig med V. (äktenskapet legaliserades först 10 år senare). Till hennes minne instiftade V. i Milano ett hem för 100 gamla musiker. V. var 1800-talets störste musiker i Italien och den ende operakompositör överhuvud, som kunde jämföras med Wagner. I motsats till dennes saknar V:s musik all symbolisk bakgrund. Den vill verka direkt utan att ta omvägen över några problem. Dess kärna ligger i sångstämmornas sinnligt yppiga melodik. Den f. ö. utsökt behandlade orkestern har endast till uppgift att bilda bakgrunden till den melodiska linjens skönhet. Det musi-kantiska draget i V:s musik har också