1319 Widner—Wieniawski 1320 Gitarrvielle. och har som medlem av Prim-kvartetten framträtt som en förträfflig kammarmusikspelare. Widner, Ivar Fredrik, f. 29/12 1891, dirigent, började som musikelev vid Västmanlands reg:te, blev 1909 elev vid konservatoriet i Stockholm, där han 1915 avlade militär musikdirektörsexamen, var 1916—23 musikdirektör vid Norrbottens reg:te, 1923—32 vid Hälsinge reg:te och är sedan 1932 musikdirektör vid Flottan i Stockholm. Han är förste förbunds-dirigent för Stockholms sångarför-bund och Västmanlands läns sångar-förbund samt dirigent för Par Bri-coles sångkör och Orfeuskören. Som tonsättare har han framträtt med marscher, manskvartetter och solosånger. Wido'r, C h a r 1 e s - M a r i e, 1845 —1937, fransk kompositör, var i Bryssel elev till Lemmens i orgel och till "Fétis i teori, blev 1870 organist vid S :t Sulpice i Paris, 1891 professor i orgel (som efterträdare till C. Franck), 1896 i komposition vid konservatoriet och var 1920—34 direktör vid högskolan för utlänningar i Fontaine-bleau. Framstående orgelspelare och skicklig lärare utvecklade han som kompositör stor produktivitet — 4 symfonier, orkestersvit, 2 pianokonserter, 1 fantasi för piano med orkes ter, violoncellkonsert, svit för violin och orkester, Ouverture espagnole, körverket üne nuit de Walpurgis, psalm 112 för 2 körer, 2 orglar och orkester, kammarmusik, 8 ofta spelade orgelsonater, pianostycken, körverk, sånger, 3 operor, 1 balett, 1 pantomim och annan scenmusik m. m. — samt har utgivit L’orgue möderne (1929, ty. 31), en instrumentations-lära (1904, ty. av H. Riemann, 2 uppl. 1929, även eng.) och Initiation musi-cale (1923). — Litt.: E. Rupp W. (fra. 1912), H. Reynaud, L’æuvre de W. (1900). Vielle [-ä'11] (fra., it. lira tcdesca, ty. Dreh-, Bauern- 1. Bettelleier, eng. hurdy-gurdy), gammalt stränginstrument med tangentanordning för melodisträngarna och lösa bordunsträng-ar, som alltid ger en dubbel orgelpunkt (alltså som den ännu använda nyckelharpan). Tonen frambringas med ett hartsat hjul som gnider mot strängarna. V.-n, som är känd från 900-talet under namnet organistrum, från 1100—1400-talet som a r m o n i e 1. s y m p h o n i e, råkade under 1500-talet i vanrykte men upplevde en viss renässans under 1700-talet och fick då t. o. m. en egen litteratur. Sedan dess förekommer den emellertid endast som folkligt instrument på spridda ställen i Polen och Balticum. — Litt.: E. de Bricque-vielle, Notice sur la v. (2 uppl. 1921). Wieniawski, Henri, 1835—4880, polsk violinist och kompositör, studerade 1845 vid konservatoriet i Paris (violin för Massart), var 1860—72 kejserlig kammarvirtuos i Petersburg, reste med A. *Rubinstein genom Amerika och alternerade med *Vieux-temps som violinlärare vid konservatoriet i Bryssel. W. var en av sin samtids mest lysande violinvirtuoser och har komponerat en rad värdefulla verk för sitt instrument (2 konserter fiss-moll och d-moll, polonäser, mazur-kor, och en rad ännu ofta spelade stycken ss. Légende, Scherzo-Taran-telle, Souvenir de Moscou m. m. samt etydsamlingen École möderne. Från 1850 företog han konsertresor genom Europa (besökte Sverige 3 ggr) och Amerika. Han dog utfattig i Moskva. — Hans broder J o s e p h W., 1837—