1321 Wienklassisk stil 1322 1912, var en berömd pianist (Liszt-elev), verkade i Paris, Moskva, Warszawa och Bryssel, komponerade pianostycken, däribland en pianokonsert, vidare en uvertyr och en stråkkvartett. Wienklassisk stil, den förädlade nya *instrumentalstilen, som av G. M. Monn, I. Holzbauer och G. Chr. Wagenseil under årtiondena före 1750 utbildats i Wien under starkt inflytande av Mannheimskolans komponister. Det föll på J. Haydns lott att utveckla den lilla Mannheimsymfonin, som ännu stod på gränsen till den italienska konsertsinfonian, till den stora fyrsatsiga symfonin, den nya orkestermusikens viktigaste form, och den underhållningsmässiga serenaden (divertimentot, kassationen etc.) till den förädlade sonaten för fyra stråkinstrument (stråkkvartetten). Den förklassiska klaversonatan, som av W. Friedemann Bach och Ph. Em. Bach hade omgestaltats efter den nya sonatformens schema blev under hans händer den klassiska pianosonaten etc. Mozart stödde sig direkt på Haydn men även på mannheimelever-na Schobert och Cannabich samt på Joh. Christian Bach i London. Om än Mozart knappast införde några formella nyheter i den w.-a s.-en, fördjupade han den och införde starkare kontrastelement inom temata. Särskilt hans stråkkvartettstil kom att öva starkt inflytande på den 24 år äldre Haydn, som i sin tur bildade utgångspunkten för den unge Beet-hovens instrumentalstil. I sina senare verk frångick Beethoven alltmera de wienklassiska idealen. Dessa upptogs däremot och omgestaltades i romantisk riktning av Schubert och senare av den tyska romantikens klassicistiska mästare ss. Mendelssohn och Brahms. Uppförandeproblem. Den wienklassiska stilen har ingen obruten uppförandepraxis fram till våra dagar. Det är därför inte underligt, att vissa exekutörer ”överstiliserar” i den ena 1. andra riktningen. Ä ena sidan kan man inte få den wienklassiska epokens musik nog tunn, graciös och genomskinlig, ja förandligad för att inte säga blodlös. Man överdriver det rokokoartade, ”galanta” draget och glömmer, att Haydn, Mozart och Beethoven inte bara var barn av sin egen tid utan också djupt mänskliga. Å den andra sidan renodlar man det ”romantiska” draget, särskilt hos Beethoven men även hos Mozart. De starkt dramatiska verkningar, som finns i de wienklassiska mästarnas symfonik, framhäves och blir till brutala och råa effekter, den sångbara melodiken blir lätt känslosam och svulstig hos dessa romantiska uttolkare. — Hur långt man får gå i den ena 1. andra riktningen är svårt att avgöra. Tids- och miljöstilen får inte försvinna vid tolkningen, men det mänskliga draget i de olika mästarnas musik —• personstilen — får därför inte stiliseras bort. Det konstnärliga samvetet och inlevelsen i stil och verk är det enda botemedlet mot överdrifter. De tre stora wienmästarna var tre mycket olika musiktyper. Haydn, vars långa liv förband barocken med romantiken, var i sin musik visserligen naiv, men han var även en av alla tiders störste instrumentaldramatiker. Trots sin anställning som furstlig kapellmästare bevarade han i sin musik spår av sitt folkliga ursprung, men denna folklighet förmäles i hans verk med ett enormt kunnande. Han var visserligen ej patetiker, men han saknade därför icke värme och liv. Mozart, som var 24 år yngre än Haydn, hade de flesta av dennes egenskaper men fick i sina sista verk ett tragiskt drag, som var föregångaren främmande. Beethoven anslöt sig i sina tidigaste verk till Haydns och Mozarts stil, som han lärde sig behärska med en skicklighet, som icke stod dessa mästares efter. Den isolering från yttervärlden hans dövhet medförde gav hela hans stil (ungefär fr. o. m. tredje symfonin) en ny inriktning, romantisk om man så vill men vitt skild från de romantiska tonsättare (Weber, Schubert m. fl.), som framträdde under det sista årtiondet av hans liv. I dessa hans senare verk — de märkligaste i hans egen produktion och kanske i hela instrumentallitteraturen — är de typiska wienklassiska stildragen så gott som försvunna.