1335 Violin 1336 Jakob *Stainer (1621—83), från vars verkstad utgick utom hans båda bröder flera skolbildande v.-byggare. Av Stradivaris skola var mästare som C. Bergonzi och Guadagnini i Italien, Klotz (starkt influerad av Stainer) och Gofriller i Tyrolen, Lupot och Vuilleaume i Paris. Även om de gamla mästarviolinerna ännu står ouppnådda i klanglig ädelhet (deras hemligheter har senare tiders v.-byggare sökt komma på spåren genom experiment med lack, träets lagring och struktur, avstämning av v.-ens olika delar etc.) göres i våra dagar instrument, som inte står långt efter de gamla mästarv.-ernas genomsnitt. Även i Sverige har denna konst dri-vist mycket högt, bl. a. av amatörbyggare. — L i 11.: Slöjd och ton (tidskr. för violinbyggare), E. L. J. van der Straeten, History of the violin (1933), P. Stoeving, The violin, its famous makers and players (1929), F. Hamma, Meisterwerke italienischer Geigenbaukunst (1932), R. Rinne, Zum Problem des altitalienischen Geigenlacks (1928), von Lüttgendorff, Die Geigen- und Lautenmacher vom Mittelalter bis zur Gegenwart (3 och 4 uppl. 1922), Karl Fuhr, Die akusti-schen Rätsel der Geige (1926). Redan ca 1600 hade v.-en och altviolinen börjat undantränga violans diskant- och alttyper. Särskilt i operaorkestern gjorde v.-en sig gällande genom sin ljusa, genomträngande klang och genom kvintstämningen, som underlättade passagespelet. Den äldsta kända v.-kompositionen är en sinfonia (här = ritornell) i en av Marenzios Mntermedier. Solistiska v.-inslag finner vi också hos G. *Gabrieli och *Monteverdi. M. A. Ingegneri i Cremona skapade den första violinistskolan (med S. Rossi, Biagio, Marini, Castella m. fl.). Bland Gabrielis efterföljare utvecklades v.-spelet av Bas-sano, Cima, Fantana o. a. På ett tidigt stadium drevs det flerstämmiga spelet av O. M. Grandi i Reggio och D. M. Uccelini i Modena, lägespelet (upp till 5: te läget) utvecklades under 1600-talet av Lonati och Al. *Scar-latti, kammar- och kyrkosonatan odlades av *Legrenzi, *Vitali, *Steffani, G. M. *Bononcini och Bassani, de första solokonserterna skrevs av *To-relli och *Vivaldi, de första concerti grossi av *Stradella, medan *Corelli i sin klassiskt ädla konst tillgodogjorde sig hela den dittillsvarande utvecklingen för att ge uttryck åt ett fördjupat innehåll. I Tysldand utvecklades v.-spelet samtidigt av mästare som italienaren Farina (Schütz’ konsertmästare), engelsmannen W. Brade, från vars skola utgick en rad märkliga nordtyska violinister ss. D. Cramer, J. Schop och S. P. Sidon i Hamburg, T. Baltzar i Lübeck, varifrån även de båda stormästarna N. A. *Strungk och svenskättlingen J. P. von Westhoff stammade, även om de liksom senare *Pisendel hade sin verksamhet förlagd till Dresden. Av tidiga tyska violinister må även nämnas J. H. *Schmeltzer och F. von *Biber i Wien samt J. J. *Walther i Mainz, vilkas polyfona spelteknik fick sin ädlaste manifestation i Bachs 6 solosonator och -sviter. I England odlades samtidigt v.-spelet av D. Mells, J. Bannister och J. Playford, medan det i Frankrike ännu så länge stod på en mera dan smusikalisk ståndpunkt. Corelli bildade under 1700-talet utgångspunkten för en rad italienska skolor: den venetianska med Vivaldi, *Locatelli och *Vera-cini, den piemontesiska med Somis, som i sin tur genom sin elev *Leclair kom att utöva stort inflytande på franskt v.-spel, samt främst den pado-vanska skolan, vars störste mästare var *Tartini, samtidigt en av alla tiders största tonsättare för sitt instrument. Tartinis elev var *Nardini, i sin tur lärare åt *Campagnoli. Till padovanska skolan räknas också *Pugnani (lärare åt Viotti), Lolli, Giornovichi och A. Rolla, som utbildade *Paganini. I Frankrike utbildades de eleganta stråkarterna (stac-cato, spiccati, saltato etc.), vilka i sin tur framtvingade den moderna inåt-böjda stråken gentemot den äldre utåtböjda bågstråken, av mästare som Monteclair, Senaille, bröderna Francæur, J. Aubert och framför allt Leclair, flageolett-tekniken av Mon-donville och det flerstämmiga spelet av Branche. I Tyskland blev J. *Stamitz även