1341 Violone—Wirén 1342 listiskt och med tillhjälp av flageo-letter är den övre gränsen ännu högre). Till de tidigare soloverken för v. hör J. S. Bachs 6 solopartitor för v. Konserter för violoncell med orkester har skrivits av de flesta av v.-ns virtuoskomponister (Boccherini, B. Romberg, Popper, Goltermann, Klengel, H. Becker m. fl.) men även av mästare som Haydn, Schumann, Volkmann, Dvorak, Saint-Saèns, av svenskar bl. a. Atterberg, sonater med piano av de flesta av de stora mästarna fr. o. m. Beethoven (däribland Brahms, Reger, R. Strauss, i Sverige W. Lundgren, Dag Wirén o. a.). I stråkkvartetten och de flesta andra kammarmusikensembler svarar v.-en för basen men ofta även för melodistämmor inom olika delar av sitt omfång. Berömda violoncellister är utom de redan nämnda Abaco, Friedrich Grütz-macher d. ä. och d. y. samt Leopold G., Servais, de Swert, Piatti, Haus-mann, Casals, Grümmer, Feuermann, Piatigorski och Casodo, bland numera levande svenskar Bror Persfeldt, Carl Christiansen, Gunnar Norrby, Folke Bramme, Gustaf Gröndal och Guido Vecchi. Violo'ne (it.) ”kontrabas”. Viotti, Giovanni Battista, 1752—1824, italiensk violinist, studerade för Pugnani, med vilken han från 1780 företog konsertresor i Tyskland och Ryssland, hade då några år varit violinist i hovkapellet i Turin, gjorde stor lycka i Paris från 1782 men drog sig redan kort tid därefter bort från konsertlivet sårad av publikens nycker och kom som ackompanja-tör till drottning Marie-Antoinette, senare som kapellmästare till hertigen av Soubise. Han eftersträvade chefskapet vid Parisoperan men blev i stället meddirektör vid Italienska operan (Théåtre Feydeau), som dock ruinerades genom revolutionen. Han reste nu till London, gjorde stor succé men måste fly, misstänkt som revolutions-agent. Till 1795 bodde han i närheten av Hamburg, återvände därefter till London som delägare i en vinhandel, besökte 1802 åter Paris och lät där övertala sig av Cherubini och Rode att åter framträda som violinist. Hans konstnärskap hade under de mellanliggande åren ytterligare förfinats och utvecklats. Han upptog sina konsertresor, nådde visserligen sitt mål att bli chef för Stora operan i Paris, men denna var sedan en tid på fallrepet och V. lyckades inte återupprätta den utan lämnade platsen 1822 och dog två är senare under en förströelseresa i London. — Utan egentlig skolning som tonsättare komponerade han 29 violinkonserter, av vilka särskilt nr 22 a-moll ännu ofta spelades av Joachim och Wilma Ne-ruda och numera (liksom nr 23 G-dur) hör till den oundgängliga undervis-ningslitteraturen för det högre violin-spelet. Utmärkt undervisningsmaterial är också hans 51 violinduetter (därav serenaderna op. 13 i nytryck hos Litolff) och de 3 av de 18 violinsonaterna, som utkommit i nytryck (1932). Han skrev dessutom 21 stråkkvartetter och 21 stråktrior, en pianosonat m. m. — Lit t.: W. H. Riehl, V. und das Geigenduett (Musikalische Charakterköpfe II, 6 uppl. 1876), H. Engel (i Das Instrumentalkonzert, 1932, s. 199), A. Moser (i Geschichte des Violinspiels, 1923, s. 387 ff.); jfr även Joachim-Moser, Violinschule III (1905, uppsatsen vid V:s a-moll-konsert). Virelai [-lä'] (fra.), medeltida kort sång, besläktad med balladen. Wirén, Arne Henry, f. 13/12 1908, operasångare (baryton), studerade först för Augustin Kock, var 1934—• 39 elev vid konservatoriet i Stockholm (Joseph Hislop och John Forsell), var Kristina Nilsson-stipendiat 1935—37 och 1939—40 och fortsatte sina studier 1936 vid Staatsakademie i Wien. Han debuterade 1940 som Rigoletto och anställdes samma år som stipendiat vid Kungl. Teatern. Roller: Gian-ni Schicchi, Wagner i Faust, Klingsor i Parsifal, Laertes i Mignon m. fl. Wirén, Dag Ivar, f. 15/10 1905, tonsättare, studerade vid konservatoriet i Stockholm 1926—31 (teori för Oskar Lindberg och Ernst Ellberg) samt som statens tonsättarstipendiat 1931—34 hos Sabanejev i Paris (instrumentation), var 1935—38 bibliotekarie hos Föreningen Svenska tonsättare och från 1938 musikkritiker i Svenska morgonbladet. Som tonsät-