1351 Woh Ifart—Wolf 1352 minstone i vårt land endast kvar den lilla a cappella-sången Hosianna. Genom sina teoretiska skrifter har han däremot övat inflytande på hela romantiken ända fram emot våra dagar. Utom de redan nämnda, som utkommit på svenska, har han skrivit Ton-wissenschaft und Tonsetzkunst (1776), Stimmbildungskunst (s. å.), Kuhrpfäl-zische Tonschule (1778), sedermera samlade under titeln Mannheimer Tonschule, Essai de diriger le goüt des amateurs (1782), Choralsystem (1800), Data zur Akustik (1801), Ueber die harmonische Akustik (1807), Gründliche Anweisung zum Klavierstimmen (s. å.), Deutsche Kirchenmusik (s. å.), Über Ghoral-und Kirchengesänge (1814) och System für den Fugenbau (posthum). — Litt.: Patrik Vr et blad, Abbé V. som programmusiker (SMT 9: de årg. 1927), Helge Mårtensson, Abbé V. som orgelbyggare (Tidskrift för kyrkomusik och sv. gudstjänstliv, årg. 7 1932, Sven Wistedt, Abbé V. och svensk orgelbyggarkonst jämte några nyupptäckta V.-dokument (STM årg. 14, 1932), Sven Wistedt, Ett bidrag till en V.-biografi (STM årg. 15, 1933), C.-A. Moberg, Från Abbé V. till John Morén (i Kyrkohistorisk årsskrift 1935), C. Nisser, Svensk instrumentalkomposition 1770—1830, s. 398—431 (1943). Wohlfart, Karl Adrian, 1874—• 1943, musikpedagog, var elev vid konservatoriet i Stockholm, där han 1895 och 1897 avlade sina examina, studerade senare kontrapunkt och komposition för Johan Lindegren och Joseph Dente, instrumentation för Ernst Ellberg och från 1897 piano för Richard Andersson och i Berlin 1905 —06 för Heinrich Barth (piano) och Hans Pfitzner (komposition). 1901—• 13 var han lärare i piano vid Richard Anderssons musikskola och grundade 1913 K. W:s musikinstitut i Stockholm, som utvecklade sig till en av landets största och bästa musikskolor. Från 1911 var han organist i Sundbybergs kyrka och 1911—15 dirigent för Stockholms sångargille. Han var under ett årtionde ordförande i Pianistförbundet och 1931—40 ledamot av musikkonservatoriets läroverks- styrelse. — W. har utgivit ett flertal musikpedagogiska arbeten, däribland den i Sverige mest använda pianoskolan, som hittills utkommit i över 72 000 exemplar. Han har dessutom framträtt som tonsättare med en violinsonat, flera häften pianostycken, manskvartetter, sånger m. m. Wohltemperierte Klavier, D a s, är titeln på J. S. Bachs preludier och fugor i alla tonarter, bd 1 24 prel. och fugor 1722, bd 2 24 prel. och fugor 1740, tryckt 1799 av engelsmannen Kollmann, dessförinnan existerande i en rad avskrifter av B:s lärjungar Altnikol, Kirnberger m. fl. D. w. K. var det första verk, som förutsatte spelbarhet i alla tonarter med upp till 7 kors- och 5 fe-förtecken, vilket blev möjligt först efter A. Werckmeisters förslag till delning av oktaven i tolv lika stora delar (jfr Temperatur). — Litt.: K. Englund, Bach-studiet II, D. w. K. (1929). Voix [voa'] (fra.) röst, stämma; v. m i x t e ”blandad stämma”, röstregister mellan bröstton och falsett. Vokalks (fr. fra. vocalise) sångövning på vokaler, även detsamma som M e 1 i s m e r. Wolf, End re, f. 6/11 1913, ungersk violinist, svensk medborgare sedan 1944, studerade vid musikhögskolan i Budapest (J. Hubay i violin och L. Weiner i teori och ensemblespel-ning), är sedan 1936 förste konsertmästare vid Göteborgs orkesterförening, var även primarie i Göteborgs-kvartetten men grundade 1940 egen stråkkvartett. W. är en av de märkligaste violinister, som f. n. verkar i Sverige. Han är gift med pianisten Antoinette W., f. 28/6 1906, elev av Frida Kwast-Hodapp. Hon har sedan 1933 framträtt i Sverige som solist och kammarmusikspelare. Wolf, Hugo, f. 13/3 1860, d. 22/2 1903, österrikisk komponist, var 1875 —77 elev vid konservatoriet i Wien, avlägsnades därifrån på grund av sub-ordinationsbrott, fortsatte sina musikaliska och litterära studier på egen hand samtidigt med att han försörjde sig som danspianist, lärde 1875 känna Tannhäuser och var sedan dess övertygad wagnerian, skrev i denna anda