1353 Wolf 1354 en symfonisk dikt Penthesilea (efter Kleist, 1883), var kort tid kapellmästare i Salzburg, 1884—87 musikkritiker vid Salonblatt i Wien, förde där wagnerismens talan och ådrog sig mycken ovilja bland Brahms’ anhängare på grund av sina obalanserade angrepp mot Brahms och hans musik. 1887 trycktes hans första sånger, samma år påbörjade han sitt körverk Christnacht för soli, kör och orkester (fullb. 1889, f. f. g. Mann-heim 1891). Från 1888 var han bosatt i Perchtoldsdorf, en förstad till Wien, komponerade där med feberaktig iver sina 53 Mörike-Lieder och Goethe-cykeln (37 sånger, komponerade från december 1888 till 12 februari 1889). Den 2'8 oktober s. å. påbörjade han sin Spanischcs Liederbuch (Heyse och Geibel), som förelåg färdig den 27 april 1890. I samma drag tillkom också Sechs Gedichte von Gottfried Keller (1890) och första bandet av Italienisches Liederbuch (Heyse, 1890—91). Redan vid denna tid hade den hotande sinnessjukdomen börjat göra sig gällande men ännu så länge yttrade den sig huvudsakligen i en egendomlig periodicitet i hans skapande. Mellan korta perioder av nästan vulkanisk skaparkraft inställde sig allt längre mellantider av fullkomlig inspirationstorka. Under dessa tider kunde han över huvudtaget inte förmå sig till någon skapande verksamhet, ja, han kände sig förvissad om att aldrig mera kunna skriva någon som helst musik. 1893— 94 komponerades hans mest bekanta instrument al ver k Italienische Sere-nade för liten orkester (även i version för stråkkvartett), 1895 den komiska operan Der Gorregidor (text av Rosa Mayreder efter en novell av P. de Alarcon), 1896 andra bandet av Italienisches Liederbuch och 1897 Drei Gedichte av Michelangelo. Samma år påbörjade han en ny opera, Manuel Venegas, som han dock aldrig fick kraft att fullborda. Samma höst kom hans sista svåra anfall av paranoia, från vilket han sedan aldrig mera tillfrisknade. Efter ett självmordsförsök överfördes han till ett sinnessjukhus, där han 5 år senare avled. —Utom här ovan nämnda verk har W. kompone- Hugo Wolf. rat 12 Lieder aus der Jugendzeit (1877—78)', Lieder nach verschie-denen Dichtern (Scheffel, Mörike, Goethe, Kerner, Heine, Shakespeare, Byron och Keller (1877—83), musik till Ibsens Das Fest auf Solhaug (1890—91), Eichendorff-cykeln (1880 —88), 6 a cappella-körer till texter av Eichendorff 1881, Elfenlied (Shakespeare, 1888—91), Der Feuerreiter (Mörike, 1888—92) och andra körverk. Därtill kommer en stråkkvartett d-moll (1879—80). En förteckning över W: s verk har utgivits av P. Müller (1907), hans samlade musikkritiska uppsatser av R. Batka och H. Werner (1911). Wolf beträdde redan från början medvetet Wagners vägar utan att därför någonsin uppge sin personliga egenart. Hans melodik är absolut originell, hans harmonik har visserligen på det hela taget samma uttrycksmedel som Wagner men tillämpningen av uttrycksmedlen är W: s andliga egendom. Förhållandet mellan sångstämma och beleds agning är hos W. ännu mera frigjort än hos Wagner. De spelas ofta ut emot varandra som två dramatiska personer. W. underkastar sig alltid diktens form, rytm och dess inneboende melodik. I motsats till Brahms som i sina sånger alltid följer en musikalisk form, står W. fullkomligt fri från traditionella former. Han skapar den form han för