1355 Wolf—Wood 1356 tillfället behöver för att klargöra diktens innehåll. — L it t.: Samlade uppsatser om W. har utgivits av Hugo-Wolf-Verein (2 bd 1898—99), E. Decsey, H. W’. (4 bd 1903—06, i ett band 1919), E. Newman, H. W. (eng. 1907, ty. 1910), E. Schmitz, H. W. (i Reclams Universaibiblio-thek), R. Rolland (i Några tonkonstens mästare i våra dagar, svensk övers. 1919). Wolf, Johannes, f. 17/4 1869, tysk musikforskare, studerade vid universitetet i Berlin filologi 1888—■ 92 och musikvetenskap under Ph. Spitta (blev 1893 dr phil. i Leipzig) samt från 1899 även vid musikhögskolan, blev privatdocent vid universitetet i Berlin 1902, professor 1908, var 1907—27 även lärare vid Kirchen-musikalisches Institut, från 1913 även bibliotekarie vid Preussische Staats-bibliothek, där han 1928—34 var föreståndare för musiksamlingarna. I ett stort antal avhandlingar, uppsatser och utgåvor har han behandlat problem huvudsakligen rörande musikalisk notation och medeltidens musikhistoria. Han är ansedd som en förträfflig lärare. — Lit t.: J. W.-festskrift (1929). Wolf-Ferra'ri, Ermanno, f. 12/1 1876, italiensk-tysk komponist, studerade 1893-—95 hos ^Rheinberger i München, var 1902—07 direktör för Liceo musicale i Venedig, har därefter varit verksam i Tyskland. I sina till ett tiotal uppgående operor har han på ett spirituellt sätt förnyat buffa-stilen, delvis i anslutning till verismen. Av dessa har Der Schmuck der Madonna (Berlin 1911, given i Stockholm som Madonnans juveler) blivit en världssuccé. Stor framgång hade också hans oratorium La vita nuova (efter Dante, 1903). Bland hans övriga verk må nämnas en kammarsymfoni op. 8, en serenad för stråkorkester, 2 violinsonater, 2 pianotrior, pianokvintett, Suite-concertino (1932) och pianostycken. — Lit t.: E. Des-deri (i Pianoforte, febr. 1925), A. Lualdi, Nazionalismo musicale — un assente E. W.-F. (u. å.), F. Mauke (i Rivista musicale italiana årg. 11 och 13), L. Torchi (Riv. mus. it. årg. 10). Wolfram, barytonparti i Wagners opera ^Tannhäuser. Volkmann [fålk-], Friedrich Robert, 1815—1883, tysk komponist, fick undervisning i piano och orgel av fadern som var kantor, skulle bli skollärare men övergick helt till musiken, studerade teori hos Anacker i Freiburg och K. F. Becker i Leipzig, verkade som musiklärare ett år i Prag, sedan från 1840 i Pest, 1854 —-58 i Wien, därefter åter i Pest, där han slutligen blev professor i harmoni- och kontrapunkt vid musikakademin. Av största betydelse för hans konstnärliga utveckling blev bekantskapen med Schumann, med vars romantiska kynne han kände sitt eget besläktat. I Schumanns anda men med starkt utpräglad egenart komponerade han 2 symfonier (d-moll och B-dur), uvertyrer, 3 serenader för stråkorkester (C-dur, F-dur och d-moll, med obl. violoncell), vio-loncellkonsert op. 33, konsertstycke för piano och orkester op. 42, 6 utmärkta stråkkvartetter (a-moll op. 9, g-moll op. 14, G-dur op. 34, e-moll op. 35, den gripande op. 37 f-moll och op. 43 Ess-dur), 2 pianotrior (op. 3 F-dur och op. 5 b-moll, hans bästa kammarmusikverk), vidare stycken för violin och piano samt för violoncell och piano, talrika pianostycken (däribland de förtjusande barnstyckena Musikalisches Bilderbucli op. 11), körverk med orkester och a cap-pella samt sånger. — L it t.: H. Volkmann, R. V. (ty. biografi 1902 och Reclam 1915 samt brevurval 1917), C. Preiss, R. V. (ty. 1909), K. Huschke (i Die Musik okt. 1933). Volkslied [fålkslit] (ty.) ”folkvisa”, har en något vidsträcktare användning än hos oss folkvisa, enär termen även innefattar folkliga visor av kända mästare (t. ex. Schuberts Heidenröslein). Volti su'bito (it.) ”vänd snabbt om” notbladet. Wood [uodd], Charles, 1866— 1926, engelsk kompositör, verkade från 1888 som teorilärare och organist i Cambridge (1894 dr mus.), där han 1924 blev sin lärare Stanfords efterträdare som professor i musik