1375 Österrikes musikkultur 1376 skiljas från varandra. Eftersom Wien tidtals (1600-talet) musikaliskt har varit en italiensk (närmare bestämt venetiansk) stad och dessutom senare fick sin speciella tonspråksdialekt (den wienklassiska stilen), kommer Ö. att inta en särställning, ja tidvis centralställningen, inom den tysktalande kulturkretsen. Redan tidigt under medeltiden omtalas Wien som en sjungande och spelande stad. I klostren klingade från slutet av andra århundradet munkarnas sånger, vid furstehoven sjöng och spelade minne-sångarna (från 1100-talet) sina mellan himmelsk och jordisk kärlek pendlande visor och danser (Walter von der Vogelweide, Heinrich Frauenlob, Tannhäuser, som slutade sina dagar som österrikisk storgodsägare och husägare i Wien, Neidhart von Reuen-tal, ”den förste valskomponisten” m. fl.), som hade sina rötter i gregoriansk sång och profan folklig lyrik. I Wien var adeln folkligare och borgerskapet mera aristokratiskt än någon annanstans. Därför har också den höviska musiken spritt sig mera bland folket och den folkliga musiken fått större betydelse vid hoven än i andra länder. Kejsar Maximilian I:s hov (ca 1500) gjorde Wien till den musikaliska huvudstaden utanför Italien. Där verkade komponister som Paul Hofhaimer (1459—1537), Heinrich Isaak (1450—1517) och hans elev L. Senfl (1490—ca 1550) och hovkapellmästaren (senare biskopen) Georg Slatkonia. Andra 1500-talsmusiker i Wien var W. Schmeltzl (ca 15001—61), Philipp de Monte (1521—1603), Jakob Regnart (1540—99) och ”den österrikiske Palestrina” Jakob Handl-Gallus. Teatern ligger österrikarna i blodet. Oa 1550 upprättade jesuiterna en scen i Wien, där man även uppförde skådespel med musik. Operakonsten nådde Wien över Venedig. Man uppförde operor av Cavalli, Cesti (vice hovkapellmästare i Wien 1666—69), Draghi (i Wien från 1658) o. a. Av inhemska musiker verkade vid denna tid organisterna J. J. Froberger (1616— 67}, J. K. Kerll (1627—93) och G. Muffat (1645—1704), violinisterna J. H. Schmeltzer (1623—80, vars ”Brat-geigerltänze” torde vara föregångare till den moderna wienvalsen), hans son Andreas S. (1653—1701) och H. I. F. Biber (1644—1704) samt teoretikern och operakomponisten J. J. Fux (1660 —1741). Ingenstädes har heller musiken fått sådant stöd uppifrån som i Wien under denna tid. Habsburgarna var musikaliskt begåvade, och såväl Ferdinand III som Leopold I, Joseph I och Karl VI var själva skapande musiker. Den nya instrumentalstilen bröt igenom med G. M. Monn (1717—50) och G. Chr. Wagenseil (1715—77), reformoperan med Glucks Orfeo (1762). Och nu följde en tid av musikalisk blomstring som ingen annan stad kan uppvisa maken till. Vid sidan av Gluck och de tre stora wienklassiker-na Haydn, Mozart och Beethoven frodades symfoniker, kammarmusik- och sångspelskomponister, av vilka här endast ett fåtal kan namngivas: Vanhall, Dittersdorf, Pleyel, Kraft, Kozeluh, Paul och Anton Wranitzky, Schenk, Süssmayer, av äldre skola Beethoven s lärare Albrechtsberger och Salieri, bland pianister Mozarts elev Hummel och Beethovens Gzerny, bland violinister Schuppanzigh och Clement. Och så kommer den siste wienklassikern och den förste romantikern Franz Schubert, fullbordaren av den berlin-ska liedskolans traditioner, skaparen av den genomkomponerade lieden med självständigt ackompanjemang och av den episk-lyriska kammarmusik- och symfonistilen. 1815 stiftades Gesellschaft der Musikfreunde, 1817 konservatoriet, som blev föregångaren till den nuvarande musikhögskolan. Efter Beethovens och Schu-berts död förlorade Wien för en tid sin ledande musikaliska ställning, operans repertoar dominerades åter av italienarna (Rossini, Bellini och Do-nizetti), konsertsalarna av virtuoserna. Under 1840-talet behärskades operan av K. Kreutzer, Flotow och Lort-zing, samtidigt med att Otto Nicolai (1810—49) grundade de filharmoniska konserterna, som sedan denna tid intagit en märklig plats i det österrikiska och europeiska konsertlivet. Underhållningsmusiken sköttes sedan 1820-talet av Joseph Lanners (1801-—■ 43) danskvartett med Johann Strauss