Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Peter William Nisser: Spillror. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER WILLIAM NISSER
slöja som svävade runt hans huvud. En rosslig,
hes, liksom förbränd röst:
— Tavaritsj, sa rösten, tavaritsj ...
Han såg upp och märkte, att ögonen
betraktade honom igen. Han nickade och log. Och
det gula ansiktet nickade också och log.
Han hävde sig mödosamt upp på armbågen.
Det gjorde inte så ont. Han var bara insvept
i en grå dimma, som gjorde hans ögonmått
osäkert. Men sjöstjärnan höll sig fullkomligt
stilla. Han tänkte slött:
Det måste ha gått åt helvete med hela
patrullen. Åt helvete. Ingen kommer att få tag
i mig nu...
Ett ögonblick kom skräcken vällande igen,
svart och förfärlig, men släppte strax och gled
bort i det grå diset. Han orkade inte längre
vara rädd. Han sträckte ut vänstra armen, som
kändes blytung och overklig, ungefär som om
den sov, och rörde vid ryssen. De bruna
ögonen blev ångestfyllda. Haukkila skakade på
huvudet och log. Han vek undan den bruna
kappan och såg att ryssens höfter och underliv
var en enda röra av klädtrasor och svarta
blodklumpar. Det rann en liten rännil av gul,
varig lymfa från hans måge ner till marken,
där den försvann i det halvdöda gräset.
Den där är värre däran än jag, tänkte
Haukkila, faktiskt värre däran ...
Och det var som ett slags triumf hade flutit
igenom honom. Han sjönk trött ner igen. De
låg som i syskonbädd, bägge oförmögna att
röra sig. Han kände ryssens andedräkt mot
sitt ansikte. Den luktade kummin och lök.
Konstigt att jag inte är mer rädd, tänkte
Haukkila, jag ligger ju här ensam och håller
på att dö... Men han var inte rädd, bara
dimmigt och gråaktigt trött. Det måste vara
sårfebern som dövar mig, tänkte han vidare,
naturens narkos, försynens barmhärtiga slöja
framför slutet.
Han tyckte, att han formulerade det där
bra. Bättre kunde inte Randelin formulera
det. Och han var ju ändå den erkände
intelligensen i kretsen, som brukade hålla ihop där
i H—fors. Han, Haukkila, var ju bara en
stackars novis. I en plötslig vision såg han
universitetets korridorer och föreläsningssalar.
Såg sig själv med kompendierna under armen.
En liten blek och ganska spenslig student.
Plötsligt var han förflyttad upp till Torni.
Han såg över hela staden, såg Espen som ett
grönt band där nere, såg havet långt i söder.
Randelins stora huvud stod som en silhuett
mot horisonten. Randelin som alltid kunde
formulera fraser. Randelin som var intelligent.
Randelin som var död för länge sedan, stupad
utanför Sordavala i augusti.
Ryssen låg fortfarande och såg på honom.
När han märkte, att Haukkila var vid
medvetande, log han igen, ödmjukt.
— Fjinski, sa han och nickade litet, så böjde
han ner huvudet mot sig själv och sa: Russki...
Han såg ivrigt på Haukkila. Denne nickade,
att han förstått. Han böjde själv huvudet mot
bröstet och sa:
— Tönnes ...
I och med att han sa det, kom han ihåg sin
mor. Hon var ju danska, det var därför han
hette så. Han såg henne på samma sätt som
han sett Randelin, genom ett grått, litet
flimrande töcken. Hon gick och stökade i köket,
ganska böjd, men med det ljusa håret
glänsande och ansiktet rött av värme.
Ryssens hesa men ändå mjuka röst sa långt
borta:
— Jevgenij ...
Jevgenij, tänkte Haukkila, Jevgenij Onegin.
Han tyckte plötsligt, det var lustigt. Han kom
ihåg en gång på Operan. Han hade suttit i en
loge och sett ned på de spelande. Det var just
"Eugen Onegin". Tenoren hade gapat upp mot
Haukkila med ett rött svalg, som såg ut som
en kanonmynning. Han skrattade till, men
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
