Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 3. Mars 1942
- Peter William Nisser: Spillror. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPILLROR
i detsamma började sjöstjärnan röra sig i hans
måge, och han tystnade.
*
Så var allting borta länge. Han vaknade och
såg, att det var natt och stjärnor. Det gick ett
dis av stjärnor över honom. En vit väg. Men
han kunde inte för sitt liv komma ihåg, vad
den där vägen hette. Bredvid honom andades
Jevgenij tungt och stönande.
Märkvärdigt, tänkte Haukkila, här ligger
man alldeles intill varandra, och man är två
vanliga människor, som inte vill varandra ont
alls. Så måste tusentals människor ha tänkt
under alla krig i världen. Millioner människor
måste ha förvånat sig över samma sak. Han
tyckte inte illa om Jevgenij, han tyckte bara
synd om honom. Han låg ju här och dog
alldeles som han. Ensam.
Ett ögonblick slog åter skräcken upp, den
kväljande skräcken. Men den försvann i det
gråa töcknet, som småningom svartnade till
full natt.
*
En vattendroppe hängde på ett grässtrå
alldeles intill hans näsa. Han låg länge och såg
på denna droppe. Den var klar och tung, och
han tyckte, det utgick en doft från den, samma
doft som jorden har, när det börjar bli vår
i ett tunt, oändligt levande dis, och snön nästan
har smält undan. Han märkte, att solen sken
ovanför honom, och att allt speglade sig i
denna vattendroppe. Färger och moln välvde
sig inom dess runda sfär. Spektrats alla färger,
morgonrodnadens alla färger. Hela livet
speglade sig i denna lilla klara pärla, Universum
i Mikrokosmos, livet som inte längre hade
någon realitet varken för honom, Haukkila,
eller hans kamrat Jevgenij.
En fågel sjöng entonigt men melodiskt
någonstans. Långt, långt borta hördes ljudet
av artillerield. Men Haukkila hörde inte mycket
av det. Han började komma långt bort, började
gå in i den där lilla droppen, tyckte han, bli
en del av mikrokosmos eller universum.
Droppen föll mot marken och splittrades. Han
tyckte, det var mycket tråkigt. Sjöstjärnan
började kravla igen i magen. Det värkte med dova
ilningar av smärta. Han grät litet grand. Han
kunde inte hjälpa det. Han var alldeles ensam.
Efter en stund märkte han, att Jevgenij
Onegin inte blåste kummin- och löklukt i
ansiktet på honom. Långsamt lyckades han
vända på huvudet, och han såg då, att en stor
myra med oerhört kraftiga käkar kröp över
Jevgenij s öga. Jevgenij s öga var ännu fuktigt,
men det var gråaktigt och stelt och såg intet.
Solen sken honom rakt i ansiktet. Han hade
varit borta en lång stund, och under den tiden
hade han tydligen kastat sig på rygg. Han
blundade och knep ihop ögonen, men det
flimrade fortfarande innanför ögonlocken. Han låg
så länge alldeles stilla. Hans hjärna var tom.
Bortifrån de tre klädbyltena kom då och då
en doft, en söt, fadd, äcklig lukt. Haukkila
kände den där lukten ganska bra. Men Jevgenij
var en gentleman. Han luktade inte, åtminstone
inte än, och han, Haukkila, skulle väl inte vara
besvärad av lukter så värst länge till. Ur
ögonvrån såg han på Jevgenij. Men han vände
genast tillbaka blicken igen. Jevgenij hade
börjat le, ja, mer än så, han hade faktiskt
börjat grina på ett sätt som absolut inte kunde
kallas gentlemannamässigt, knappast
anständigt ens.
Molnen drog ihop sig som stora, grå
granitmassor. Men i väster slog en osynlig näve hål
i graniten och öppnade en triangelformad dörr.
Och ur denna dörr flöt en bred strålflod av
mörkt guld ned på kullen och på Haukkilas
ansikte. Denna strålflod var inte obehaglig. Man
kunde hålla ögonen öppna, så mild var den.
Haukkila låg och stirrade ut över kärret, som
förlorade sig för hans blick i en dallrande och
smaragdgrön horisont.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:55:45 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1942/0205.html
