Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. Mars 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Historien är i och för sig beklämmande,
men den är berättad med den finaste konst av
regissören, Wolfgang Liebeneiner, som efter
detta mästarprov trätt in i de stora
bilddiktarnas led. Varenda bild har en övertygande
realistisk skärpa, dialogen är förebildlig i sin
klarhet, och det spelas alldeles ypperligt av
Paul Hartmann som professorn, Heidemarie
Hatheyer som den levnadsglada men sedan av
sjukdomen märkta hustrun — och till sist men
inte minst av läkarkollegan och vännen i huset,
Mathias Wiemann, vilkens ansikte med den
mest diskreta och äkta konst tyckes avspegla
varje fas i den tragiska sjukdomshistorien.
Men filmens slut — som i den svenska
versionen är något förkortat — övertygar inte.
Här sätter det in en tvivelaktig propaganda.
En propaganda, som går ut på att läkaren har
rätt att döda, men som innebär en otillåten
generalisering av det utomordentligt speciella
fall vi i det föregående har sett. Så enkelt
ligger det nämligen aldrig till i det verkliga livet.
Det är inte endast en läkare och hans patient
det här är fråga om, utan om en man och en
hustru, och därtill en man, om vilkens allt
uppoffrande kärlek till sin hustru vi inte ett
ögonblick lämnas i tvivelsmål.
Man merkt die Absicht und wird verstimmt.
Det är den ohyggliga företeelse, som tyskarna
kallar dödshjälpen, som skymtar bakom filmen,
och som det tydligen varit meningen att här
försöka ge en anständig motivering. Men trots
allt, om man bedömer filmen konstnärligt, är
det inte denna Absicht, som gör det starkaste
intrycket. Motiveringen har verkligen blivit så
anständig, att den bryter udden av den avsedda
propagandan. Den domstolsscen vi till sist
bevittnar, ger dock illusionen av att det är
i en rättsstat, som handlingen utspelar sig,
och det effektfulla frågetecken, varmed filmen
slutar, då professorn frågar sina domare, om
inte en läkare, generellt sett, har lov att
utsläcka liv, står det oss fritt — och är det oss
angeläget — att besvara med ett klart nej. Vi
behöver inte låta provocera oss av filmens
tendens. Ty det är en konstnär, som stått bakom
kameran, och i en riktigt gjord film finns det
inga ideologier, som i längden förmår något
mot bildernas egen nakna realism.
Nils Beyer
Blommor i skugga (Blossoms in the Dust).
Mervyn Le Roy. Metro-Goldwyn-Mayer.
Felet med den här filmen är att den är i färg.
Det skulle den inte ha varit. Historien om den
tappra pioniärkvinnan i Texas, Edna Gladney,
som mister sin son, och som därigenom får
kallelsen att stifta ett hem för föräldralösa,
kräver en dokumentarisk stil, som åtminstone
hittills endast kan åstadkommas i svart och
vitt. En falsk romantisering av stoffet vidlåder
ännu den kulörta färgskalan.
Detta är skada, ty eljest är filmen utmärkt.
Den innehåller barnbilder, som hör till de
vackraste man sett, och som påminner oss om
det intressanta förhållandet, att lika
malplacerade som barn är på en teaterscen, lika
förtrollande är de på den vita duken. På denna
punkt — men också endast den — finns det
en sanning i den gamla pudovkinska tesen,
att filmen hellre bör ha "vanliga" människor
än skådespelare. Som den evigt unga
föreståndarinnan för barnhemmet gör Greer
Gar-son en vacker och auktoritativ prestation. Det
finns både ömhet i hennes väsen och i blicken
ett stänk av den fanatism, utan vilken inget
storverk kan uträttas. Grann är hon också att
skåda med sitt kopparröda hår — och i de
skiftande toaletter, som färgfilmen inspirerat,
från tiden för förra världskriget.
Filmen vill visa oss, att det inte finns några
"illegitima" barn, och att de tre dödsfall, som
inträffar i Edna Gladneys omedelbara närhet,
inte har varit förgäves, då hon av dem fått
kraften att hjälpa andra i samma situation.
Det är en ypperlig tanke att bygga en film på.
Hade det inte i utformandet av manuskriptet
— som författats av Anita Loos — smugit sig
in ett koketteri med det allvarliga ämnet, hade
det blivit en stor film. Nils Beyer
Innanför bränningarna (L’Empreinte du
Dieu). Leonide Mague. Fransk film.
Filmen lär vara den sista som inspelades
i Frankrike före det stora sammanbrottet.
Därigenom har den fått en postum karaktär,
som gör att man ser den med ett visst
historiskt intresse, samtidigt som man måste säga
sig, att om den kommit för några år sedan,
den säkerligen hade gått ganska spårlöst förbi.
Framför allt saknar man det utsökta
kameraarbetet från den bästa franska filmen. Vare sig
219
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
