Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tan, och under tiden hann man gå igenom alla
de stilarter, som där funnos representerade,
medeltid, renässans och barock. Och förvisso,
Europa är fullt av reminiscenser från Rom:
hyreskaserner med romerska palatsfasader,
marmorbacchusar och oljefärgstavlor med
sköna romarinnor, som dansa la saltarella
utanför pittoreska osterior eller åskådliggöra
det antika Roms depravation och glänsande
förfall. Men det nya som skapades i Europa,
det var järnvägar och fabriksanläggningar, det
var Eiffeltornet och det var Barbizonskolans
skira naturlyrik.
Man frågar sig då, vad orsaken var till att
Rom trots sin på tvåtusenårig hävd baserade
dominans över den kulturella elitens
föreställningsvärld kom att spela en så negativ roll för
den västerländska utvecklingen. Svaret ligger
i öppen dag. De strömningar som sökte sin
inspiration i Rom, saknade resonans i folkens
hjärtan. Intresset för antiken var uppdrivet på
konstlad väg. Nazarenernas medeltidssvärmeri
kunde inte bli annat än en smått sinnessvag
löjlighet i borgerlighetens århundrade. Det är
betecknande, att den enda konstimpuls, som
med ett visst fog kan sägas ha utgått från Rom
under adertonhundratalet — riktningen hade
ju också andra källor — var det genremåleri,
som växte på verklighetens grund i det
pittoreska romerska folklivet. Omplanterat i
nationella miljöer fann det gensvar i folkens
vaknande medvetande om sin nationella egenart.
Det är också betecknande, att vad som
skapades i Rom, värt att nämnas som konst,
utfördes av utlänningar och för utlandet. Till
och med den romerska genrebilden var ett
verk av ett par franskschweizare. I Rom självt
finns inte ett byggnadsverk, inte ett konstverk
från "tredje storhetstiden". Staden var ett
slags kulturreservat. Där byggdes ingenting.
Ruinerna lågo övervuxna av buskar och gräs.
Att leva där hade något av samma tjusning
som att gå på Skansen. Det var dessutom
billigt, fritt och otvunget. Intet under att
konstnärer trivdes. Där kunde man känna den
romantiskt vördnadsfulla rysningen vid att
trampa helig mark. Där fanns vin i överflöd
på gästfria osterior, där fanns sköna kvinnor
och inte så litet av sydländsk depravation för
den som så önskade. Men där tänktes inga nya
tankar. De tänktes bättre i Paris och runtom
i Europa. Den romerska befolkningen var
politiskt, socialt, nationellt, ideellt ointresserad,
lättjefull och oföretagsam. Rom var påvens
stad, det var kyrkan, kyrkostaten, reaktionens
högborg i det jäsande Europa.
Men det var också en idyll, en visserligen
smutsig och förfallen, ohälsosam och stundom
livsfarlig men pittoresk och gladlynt idyll, full
av minnen och upptäcktsmöjligheter. Och det
är den Hornborg för oss in i med den
sakkunnige och i sitt ämne förälskade guidens
hela vältalighet. Han tillhör det namnlösa
brödraskap ur all världens nationer, som en
gång för alla förlorat sitt hjärta till staden
vid Tibern, och han låter den stå upp inför
våra ögon i förgången, romantisk skönhet. Han
ger oss stadens inte alltför heroiska historia
i några snabba, glänsande kapitel. Han
beskriver livet på gator och värdshus, och han följer
med särskilt intresse de nordiska litterära och
konstnärliga förbindelserna med staden.
Adertonhundratalets Rom kunde knappast ha fått
en mera förtrogen krönikör, och skildringen
får sin speciella värme därav att det mesta
av det han berättar om är borta. Det moderna
Rom är en flack storstad med breda gatustråk
och ordinära hyreskaserner i de forna
vigner-nas ställe. Ruinerna ha frilagts och rensats
från vegetation, hela kvarter ha sopats bort
av utgrävningsraseriet. Enligt Hornborgs
uppfattning är den utveckling staden genomgått,
sedan den blivit det nya Italiens och imperiets
huvudstad, ett sorgligt prov på modern
vandalism, och han anför drastiska exempel på,
vad den nya "stadsplanekonsten" åvägabragt.
För den som inte haft tillfälle att följa den
senaste utvecklingen på nära håll, är det svårt
att bedöma i vad mån hans klagan har fog.
Den pittoreska charmen i adertonhundratalets
Rom har säkerligen i stor utsträckning
försvunnit, men det är svårt att tro, att
stadens genom årtusenden framvuxna individuella
karaktär skulle kunna trollas bort även genom
mycket våldsamma ingripanden. Så mycket är
visst, att om den lyckliga dag en gång randas,
då Europas gränser åter öppnas och vägarna
än en gång få trafikeras i fredlig vallfärd, bör
Hornborgs bok inte saknas i Romfararens
bagage. Thure Nyman
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
