Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Kommentarer till
världshändelserna
JOHANNES WICKMAN: Nyordning.
Kommentar till de utrikespolitiska
dagshändelserna. Natur och Kultur
1942. 6: 50.
Den politiskt intresserade allmänheten har
alla skäl att vara Johannes Wickman tacksam
för att han i bokform samlat sina
utrikespolitiska analyser under det senaste året. Dessa
kvicka, skarpsinniga och alltid
väldokumenterade kommentarer till världshändelserna hör
till det yppersta i svensk publicistik. Wickmans
ironi är lika obarmhärtigt avslöjande som
någonsin och dock synes den i denna bok ofta
ha trätt tillbaka för den ärliga och lidelsefulla
tro på frihetens och rättens seger, som utgör
själva kännetecknet på Wickmans
betydelsefulla och med så beundransvärd konsekvens
genomförda journalistiska gärning.
Det finns emellertid i denna bok några
kapitel som inte tidigare offentliggjorts och
som därför tilldrar sig ett omedelbart intresse
och detta även för att de berör problem av
central betydelse för vårt eget land. Den studie
som Wickman exempelvis ägnat åt Tyskland
och Norden hör till det bästa som skrivits i
detta viktiga ämne. Det är genomträngande
analys, som klart och otvetydigt avslöjar hela
’dynamiken" hos den totalitära ståt vars
trupper nu står runt alla Sveriges gränser. Den är
samtidigt lärorik på ett helt annat plan, då
den visar hur ironien, behandlad av en sådan
virtuos som Johannes Wickman, alltjämt kan
användas i den aktuella svenska debatten utan
att författaren därför behöver riskera
justitieministerns konfiskation utan rättegång.
Wickman tar upp fallet Norge och erinrar
om hur just detta land utvalts som
försökskanin för den nazistiska nyordningen, trots att
de nazistiska ledarna alltid patetiskt brukar
försäkra att nationalsocialismen inte är någon
exportvara. Ännu på våren 1938 försäkrade
tyske rikskanslern, att "nationalsocialismen är
för oss en så kär, helig, tysk sak, att vi känna
oss böjda att bedja Gud att i främsta rummet
bevara den för vårt eget folk. Låt andra folk
följa sina egna ideal!" Wickman tillfogar: "Nu
har vi fått klarhet: Terboven är det tyska
broderfolkets kärleksgåva till norrmännen,
delaktigheten i den kära och heliga
nationalsocialismen är en undantagsförmån, som på samma
gång är en utmärkelse." Expressivare och
elegantare kan nyordningen i Norge inte gärna
karakteriseras.
Beträffande de tyska relationerna om orsaken
till aktionen mot Norden framhåller Wickman
på goda grunder den häpnadsväckande bristen
på konsekvens. Alltjämt kan man ju i tyska
tidningar få läsa att motivet för överfallet var
att förekomma ett allierat anfall och att det
varit frågan om en tysk-engelsk "kapplöpning"
till Norge. Wickman hänvisar till rikskanslerns
egen förklaring den 19 juli 1940, som i själva
verket innehåller ett kategoriskt förnekande
av påståendet om att det hela gällt, vem som
skulle komma först, tyskar eller britter. "En
neutral åskådare", skriver han, "är skyldig att
visa större respekt för den tyske statschefens
ord. Någon kapplöpning till Norge har inte
förekommit. Den angivna förutsättningen för
det tyska blixtangreppet på Norge har tagits
tillbaka." Detta klargörande är viktigt även
för svensk opinionsbildning, där det alltjämt
förekommer många av propagandan
underhållna vanföreställningar om
bevekelsegrun-derna för den tyska aktionen.
Vad Tyskland ville vinna och också vann
den 9 april var en förbättring av sitt
militärgeografiska läge och en försämring av fiendens
strategiska positioner. Genom Norges
ockupation kunde Tyskland utsträcka den ekonomiska
blockaden av Brittiska öarna och samtidigt
underlätta luft- och sjökrigföringen. Avstånden
förkortades och både flyg och u-båtar fick
bättre och tryggare baser. Aktionen mot Norge
dikterades förvisso av rent militära skäl, vilket
dock inte betyder att man inte även samtidigt
haft i tankarna en verklig erövring av ett
nordiskt land, som kunde bli ett värdefullt
komplement för det "storgermanska" riket.
I "Korståget mot bolsjevismen" analyseras
en av de viktigaste och intressantaste faserna
av det stora kriget. Det är förvisso inte
Wickmans fel — eller förtjänst — om läsaren
avlockas ett löje då han tar del av de diplomatiska
aktstycken och alla de högtidliga
proklamationer med vilka den "eviga" tysk-ryska
vänskapen från 1939 beseglades. Det är
dokumenten och de stora talen själva som utlöser
den effekten. Men det finns också en allvar-
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
