Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. April 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligare aspekt på "korståget" och Wickman
förbigår den inte. Liksom kejsardömets
Tyskland, framhåller han, angrep tsarernas
Ryssland för att förverkliga ett visst
expansionsprogram, så angrep också det nazistiska
Tyskland bolsjevikernas Ryssland. I båda fallen var
det fråga om en rent nationell tysk politik,
som "måste genomföras oberoende av vilken
regim som för tillfället härskade i Moskva".
Visserligen är den ryska regeringen i tysk
terminologi en samling "förbrytare" och hela
"korståget" skulle sålunda närmast ha karaktär
av ett slags polisaktion. Men man bör då
erinra sig att även den kungliga norska
regeringen i den tyska propagandan karakteriseras
som "förbrytare".
Bland de nyskrivna kapitlen i Wickmans
bok märkes också en lysande studie över
doktor Karl Megerle, Berliner Börsen-Zeitungs
utrikesredaktör, som vid så många tillfällen visat
Sverige sin uppmärksamhet. Obarmhärtigt har
Wickman avslöjat "dynamiken" hos denne
"kungsörn" bland Tredje rikets tidningsmän.
Megerle är som bekant en hängiven försvarare
av de små demokratiska staternas frihet och
oberoende. Han har skrivit flammande artiklar
om "terrorn" på Island och det ohyggliga
brittiska hotet mot Eires frihet. "Men", säger
Wickman, "han är en realpolitisk skriftställare
och låter inte gärna sina känslor ta överhand.
Ödet gick fram över Norge och Danmark, över
Holland och Belgien, men Megerle darrade inte
på manschetten." Inkonsekvensen och
håll-ningslösheten i Megerles journalistik får en
bjärt belysning i hans råd och anvisningar till
de "pensionerade" svenskarna. Den 26 oktober
1941 är han förvånad och inte så litet irriterad
över att vi inte förstår det tyska korståget. Tio
månader tidigare, den 24 juli 1940, var han
också missbelåten med Sverige, men då var
det för att svenska tidningar ställt sig skeptiska
mot den tysk-ryska vänskapen och att de inte
begripit att denna tillhörde de "oföränderliga
fakta". Har man alla dessa svängningar i
inställningen i minnet, borde väl både vårt folk
och vår regering kunna ta litet lättare på
doktor Megerles och hans kollegers små
lynnesutbrott och åtminstone inte förväxla dem med
den tyska statsledningens strategiska och
politiska överväganden.
Det skulle vara frestande att anföra åtskilligt
mer ur Wickmans skarpa och spirituella analys
av det andra världskrigets politik. Det är utan
tvekan ett av de tyngst vägande inläggen i den
samtidshistoriska debatten som gjorts från
svensk sida. Det är en bok, som utan många
överord verkligen söker få fram sanningen
ur motsägande krigstelegram och storpolitiska
orationer, och stilistiskt sett har Wickmans
essayistik aldrig nått högre än i denna samling
kommentarer till världshändelserna. För den
som ur god nationell svensk utgångspunkt vill
sätta sig in i sammanhangen mellan det senaste
årets världsskakande händelser erbjuder
Johannes Wickmans arbete den både säkraste och
roligaste orientering som för närvarande står
att erhålla. Bo Enander
Rauschnings omvändelse
HERMANN RAUSCHNING: Försök med Hit-
ler — brytning med Hitler. Översättning
av Alf Ahlberg. Natur och Kultur
1942. 6:—.
Hermann Rauschning, som vi ha att tacka
för den mest inträngande analys, som hittills
givits av nazismens ideologi, har med sin
senaste bok främst velat ge svar på frågan, hur
det varit möjligt att han själv under en följd
av år kunnat vara en framstående nazist. Han
berättar också utförligt om varför han bröt
med partiet, men på den punkten torde hans
tidigare arbeten ge besked nog — författaren
till "Nihilismens revolution" behöver knappast
motivera sitt avfall.
I form av brev till en engelsk god vän
skildrar Rauschning, hur hans motvilj a mot
Weimarregimen drev honom in i det nazistiska partiet
i förhoppning om en "äkta" och "konstruktiv"
nationalsocialism. Demokratien — som han
i likhet med de flesta borgerliga tyskar aldrig
velat arbeta för — ansåg han ha urartat till
den rena hållningslösheten. Det är ingen
lättsam läsning som bjudes brevens mottagare:
man nästan beklagar den stackars
engelsmannen, som utan annan hjälp än sitt lilla common
sense måst genomplöja dessa sidor, bräddade
med metafysiska spekulationer av tyskaste slag.
Framställningen tynges ytterligare av bokens
omständliga disposition med massor av
upprepningar. Det är inte gott att säga på hur många
ställen Rauschning återkommer till sin huvud-
318
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
