Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. Maj 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Om vådan av språkstudier
BJÖRN COLLINDER: Introduktion i
språkvetenskapen. Gebers 1941.
6:75.
Professor Björn Collinder är ingen
publikfriare. När han nyligen har gett ut en av de
värdefullaste, självständigaste och roligaste
böcker om språkliga ting som finns på svenska,
kallar han den "Introduktion i
språkvetenskapen". Det är en introduktion i
språkvetenskapen, men vem kan av denna titel ana att
det är en bok för varje (någotsånär) bildad
svensk?
Björn Collinder tänker själv. Populära
arbeten i språkvetenskap rör sig annars gärna med
tankeschabloner och standardexempel.
Collinder bjuder genomgående personliga
resonemang, och exemplen är friska i den grad, att
man nästan blir glad över att sid. 45 möta de
gamla kära folketymologierna skärkötteri och
undervisitet. Gamla floskler har Collinder ett
gott öga till. Det är nyttigt att säga ifrån, att
det "ofta hörda talet om att latinet i motsats
till de flesta andra språk utmärker sig för
tankereda och sålunda är att anse som ett
ovärderligt formellt bildningsmedel bottnar
åtminstone delvis i ett missförstånd. Latinet är
inte i sig självt något särskilt klart och tydligt
språk, snarare tvärtom." Ännu nyttigare torde
det vara att för lekmannen fastslå: "Språkets
liv är alldeles väsensskilt från växternas,
djurens och människornas liv. I språkets värld
måste vi akta oss för att sätta likhetstecken
mellan liv och utveckling och mellan
utveckling och förändring."
Som exempel på Collinders friska grepp kan
nämnas det första kapitlet, som handlar om
"nyttan och vådan av språkstudier". Under det
att nyttan är allmänt känd och omskriven, har
näppeligen något liknande arbete tagit upp
vådan till skärskådande. Collinder har
emellertid säkert alldeles rätt när han "med någon
överdrift" påstår, att "den som bemödar sig
om att fullkomligt tillägna sig ett främmande
språk riskerar att ta skada till sin själ". Det
är nämligen så, att vill man i grund tillägna
sig ett främmande språks uttal, måste man
ikläda sig en främmande dräkt som gäller hela
munställningen, röstbehandlingen, mimiken och
kroppsställningen, på vilken andningstekniken
beror. I ett annat kapitel anföres ett konkret
fall. En svensk talade en gång ungerska med
ett par ungrare. En annan svensk, som hörde
på och såg på, yttrade därvid: "När Ni talar
ungerska, ser Ni också ut som en ungrare."
Man måste följaktligen för att lära sig ett
främmande språk "vara inställd på imitation
i stort som smått, andligen och lekamligen".
Att i en kort anmälan ge en föreställning
om bokens rika innehåll är ogörligt. Utförligt
och särdeles intressant är kapitlet om "våra
inhemska språks inflytande på varandra", där
Collinders eminenta sakkunskap rörande
finskan och lapskan särskilt kommer till sin rätt.
Välgörande fördomsfritt är kapitlet om
konstgjorda språk, där det bland annat uppvisas att
de flesta kritiska inkast gentemot de artificiella
språken beror på oklarhet i tankegången och
missuppfattning av språkets väsen.
Till slut skall här endast beröras det sista
kapitlet, om "språken som föremål för
värdeomdömen". Här behandlas dels språkriktighet,
dels språkskönhet. Det förra ämnet har i vårt
land alltsedan Viktor Rydbergs tid ivrigt
debatterats i vårt land. Det räcker att erinra
om namnen Esaias Tegnér d. y., Adolf Noreen
och Erik Wellander. Det senare har
naturligtvis icke samma stora praktiska betydelse men
är i och för sig verkligt intressant. Bland dem
som har gjort uppmärksammade inlägg märkes
Johan Vising och den berömde dansken Otto
Jespersen (den senare ställde frågan om
danskan verkligen är så ful som det brukar
påstås). Vid försöken att utreda varpå
intrycken av större eller mindre skönhet hos de
talade språken beror, synes man mig ha fäst
alltför ensidig uppmärksamhet vid de enstaka
ljuden, särskilt skillnaden mellan konsonant
och vokal och beträffande de senare vid
rikedomen på sonora vokaler, särskilt a. Viktigare
torde vara en del andra omständigheter. Först
röstklangen. Om de flesta anser att skånskan
är mindre skön än uppsvenskan, beror det
kanske visserligen delvis på
diftongeringsten-denserna och dylikt men troligen mer på att
de skånska rösterna i stor utsträckning är
behäftade med en"guttural klang", rösten
verkar nedpressad i strupen. Vidare är en
omväxlande ord- och satsmelodi i de flestas öron
välljudande. Därför föredrar de flesta ur
skönhetssynpunkt rikssvenskan framför
finlandssvenskan med dess monotona, "vemodiga"
394
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
