Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Pehr Henrik Törngren: Den yttre och den inre Charles Morgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN YTTRE OCH DEN INRE CHARLES MORGAN
troposofiskt snitt, vars visionära
andaktsstunder äger rum i hennes vindsrum i en
societets-värdinnas Londonvåning, med särskild nattlig
ingång via brandstegen. Morgans spirande
litterära fantasi nekar sig som synes
egentligen ingenting. Boken vill tydligen närmast
visa att Irmas mystiska makt är till förfång
för hennes mänsklighet, och på de sista
sidorna blir hon också vederbörligen förlöst av
en gryende förälskelse. För att utsäga denna
enkla sanning har det alltså behövts hela
uppbådet av övernaturlighet!
Studerar man dessa båda böcker, särskilt
den sista, så börjar man finna en viss
djupdimension hos det faktum att Morgan ännu
långt senare håller sin pegas i så
utomordentligt strama tyglar. Det finns verkligen från
början någonting hos honom som inte får ges
fritt lopp: en böjelse för stillöst kolportage
som ännu i hans sista verk inte är helt
utrotad utan då och då kan sticka fram.
Naturligtvis är denna ådra av trams ingenting
ursprungligt utan rätt och slätt ett
övergångsstadium, en dålig och i längden dödsdömd
ymp på ett i sig själv ädelt träd. Men man
börjar förstå i hur hög grad Morgans
situation — redan om man håller sig till yrkets
hantverksmässiga utanverk — påminner om
Moores och hur mycket den unge måste ha
känt sig ha att lära av den gamle. Bägge har
de synbarligen drivits till sitt yrke av ett
dunkelt förnummet inre nödtvång, men haft att
dragas med ofantliga svårigheter innan de
sent omsider funnit sin egen röst och stil.
Morgan nämner bland annat hur Moore
ännu på gamla dagar — liksom så många
konstnärer — helst ville bli uppskattad för
förtjänster som han i realiteten saknade; ännu
vid åttio år visste han inte helt var han hade
sig själv, sina styrkor och svagheter. Också
häri liknar honom Morgan. Han har
exempelvis ingen omedelbar förmåga av plastisk
åskådlighet, och just därför sticker det så sär-
skilt grellt i ögonen när han emellanåt med
omsorg och eftertryck dröjer vid och
upprepar en vändning, som ingen utom han själv
finner konkret och levande. (Den som läst
"Sparkenbroke" må erinra sig episoden med
Nikodemus’ yxhugg!) Morgans symboler —
av vilka hans verk överflödar — är avsedda
att lysa som ädelstenen, samlande alla
situationens strålar i en brännpunkt; men mången
gång märker man ingenting annat än avsikten.
På liknande sätt talar den gamle Moore med
särskild stolthet om sin förmåga att lätta upp
en jämnt framglidande episk berättelse med
anekdoter, uppfunna av sådan beskaffenhet
att de inte faller ur ramen utan belyser
handlingen och bär den framåt. Även Morgan har
en alldeles liknande ambition, men också i
denna punkt sviker honom ofta förmågan.
Slutligen visar sig också själva de
metafysiska idéerna, som vid första påseendet ter
sig så fundamentala för Morgan, vid närmare
betraktande sakna egentlig resonans i hans
inre. Efter att han i två tjocka volymer
vederbörligen brottats med att uttrycka dem,
lämnar han dem i påföljande arbeten totalt åsido;
i hans bägge sista böcker — och tydligen för
alltid — har hela tanken på döden såsom
egenvärde spårlöst försvunnit. Den som
påstår att "The Fountain" och "Sparkenbroke"
lever inte tack vare utan trots sin metafysik,
han kan alltså numera åberopa sig på en inte
alldeles oväsentlig meningsfrände: författaren
själv. Man kan rentav våga utsäga något som
strängt taget hade kunnat sägas redan vid
tidpunkten för "Sparkenbroke", nämligen att
på Morgan själv kan tillämpas ännu ett av
hans omdömen om sin gamle diktarbroder:
han är ärkerealist, totalt ointresserad av all
metafysik. Det överraskar kanske någon, men
är eljest verkligen fullt logiskt. Den skenbara
paradoxen är i realiteten ett ganska enkelt
konstaterande.
Mångordigheten och tyngden hos flera av
605
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
