Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sig dragen till den tyska romantiska lyriken,
sådan den utbildades under 1800-talet, och
framför allt den del därav som är i släkt med
folkvisan? Dessa tyska 1800-talsskalder har
han rättighet att närma sig på grund av inre
frändskap.
Den mörneska samlingen "Tysk lyrik i
svensk tolkning" inledes visserligen med ett
prov på idealistisk konstlyrik — Schillers
"Jordens delning" — men dess huvudsakliga
innehåll utgöres av romantisk vislyrik. Hölty,
Kerner och Uhland, Eichendorff och Mörike ge
denna bok dess utpräglade profil. Deras poesi
ligger sällsynt väl till för Mörnes natur: de
förena det innerliga och det sångbara. Särskilt
fäster man sig vid några tolkningar av Uhland.
"Herdens vinterdag" klingar i sin svenska
sättning alldeles fulltonig:
O vinter, eländiga vinter,
så liten en värld du skop!
Du packar oss ner i dalar
och tränger i hyddor hop.
Och leder min väg, som det händer,
till kärestans boning till slut,
så gitter det lilla huvut
knappt se genom gluggen ut.
Och ger jag mig in i huset
med hjärtat i min hals,
så sitter hon där mellan far och mor
och har inga ögon alls.
Mörikes "Tänk det, o själ!", detta underligt
gripande stycke centrallyrik, har däremot inte
fått så mycket av originalets pregnans,
koncentration och naturliga fall i Mörnes tolkning
som man kanske skulle väntat sig. Bättre
kommer då Heine till sin rätt i den graciösa "De
helga tre kungar".
Lenaudikterna ha i den finländske skaldens
tolkning kvar hela sin levande tyngd och halt:
för dem förtjänar översättaren oförbehållsamt
erkännande. Man kan framhäva en så
utomordentligt vacker tolkning som "Mitt hjärta":
En sömnlös natt i stormig höst!
Till hjärtat ropar regnets röst
om mångt, som hänt, och sammalunda
om ting, okända ting, som stunda.
0 hjärta, detta är ej gott!
Var evigt du, bär stolt din lott!
Bakom oss mycket klagar, kvider.
Framför oss gåtor, mörka tider–—
Nåväl! Vad dödligt var, må dö!
Som Kristus bars på upprörd sjö
1 båten, trygg för stormens ilar,
i dig ett världsallts Herre vilar.
Tre av den nordtyske skalden Klaus Groths
dialektdikter försvara väl sin plats i denna
samling: de ha en tonens äkthet, en folklig
naivitet som inte förvanskats vid
överflyttningen till svenskt språk.
Mellan denne diktare och Theodor Storm
finns lynnets och härstamningens samband.
Storms dikt "Staden" tillhör väl det slags lyrik
som kan bringa en översättare till förtvivlan:
den är så sagolikt enkel att den strängt taget
tillhör det oöversättbara. Flera svenska skalder
ha dock vågat sig på det vanskliga försöket,
nu senast även Arvid Mörne, men hans
tolkning uppnår på sin höjd det acceptabla.
Några av Conrad Ferdinand Meyers
relief-artade, epigrammatiskt tillspetsade poem
återfinner man i denna samling. Särskilt den
ståtliga dikten "Konung Attilas svärd" har lödig
klang i Mörnes tolkning. Översättarens svaghet
för Detlev von Liliencrons kavaljerslyrik har
anmälaren svårt att dela, ehuru det villigt skall
erkännas att Mörnes tolkningar äro ägnade att
belysa den mindre bombastiska sidan i denne
junkerpoets naturell. Inte heller Christian
Morgenstern av antroposofi och mystik
genom-dränkta dikter tyckas mig vara särskilt
minnesvärda, åtminstone inte de ganska talrika prov
därpå som Mörne demonstrerar i denna
samling. Då förefaller mig den galghumoristiska
delen av hans lyriska produktion vara
betydligt mer givande, ehuru också den säkerligen
varit föremål för mycken modebetonad
överskattning. Hellre vill man dröja vid de två
äkta lyriska poem — av Werfel och Hermann
Hesse — som avsluta denna volym, i sin helhet
ett anmärkningsvärt gott prov på förmåga av
lyrisk inlevelse och vittnande om sin
upphovsmans karaktärsfulla smak och levande
ambition. Johannes Edfelt
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
