Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Januari. N:r 1
- Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"straffena") böra inte passera utan
anmärkning.
*
Formell färdighet, versifikatorisk habilitet
utmärker Ragnar Eklunds vers. Han har inte
litet av frankt trubadurlynne; i en
programdikt presenterar han sin linje på följande sätt:
Gör glada dikter, ond är all bitterhet
och ful i meter, skam på din vitterhet,
om frost ur Hades sanka grunder
kyler ditt Helikons hulda lunder.
Över pastischen och formövningen når han
endast sällan. Folkvisan parafraserar han
schvungfullt, och riddardiktens knittel kan han
likaså efterlikna. Utan tvivel uttrycker han
i sin vers ett bestämt lynne: karskt och käckt
och yvigt, i släkt med en sida hos Karlfeldt,
som tydligen är en av hans läromästare.
Johannes Edfelt
Kring paraplyet
JOHN KARLZÉN: Så gör man inte. Bonniers
1942. 7:50.
Vilka böcker är det man läser om? I mitt
fall sällan romaner, aldrig verk med tonvikten
lagd på handling och gestalter, inte heller
sådant som jag har insupit företrädesvis med
sinnena. Utan det är egentligen bara böcker
med ett kvantum tanke och vilkas stil har
någon prägel av destillat. John Karlzéns opera,
tre till antalet, är inte några mästerverk med
stort perspektiv, men de äger åtskilligt av just
destillategenskapen som "friskar upp en
försupen måge". "Vägen till paraplyet", hans
första bok, utspelades i Argentina och innehöll
bland annat en kärlekshistoria berättad med
intelligent finess. Ett ambitiösare arbete var
den originella bonderomanen "Si detta är
nytt". Den självbiografiska karaktären var
tydlig i båda: deras huvudperson är samma
kantiga och komplicerade smålandspojke, med
stark hjärna, känsliga sinnen och en något
kluven och splittrad vilja som drar honom å
ena sidan till det äventyrligt bohemiska, å
andra sidan till det målmedvetna och klara.
Till borgerlighetens symbol, paraplyet, har
John Karlzén en ambivalent inställning, in-
seende att det rätta ligger någonstans
mittemellan äventyr och ordning, att en originell
människa inte är en besynnerlig kuf utan en
som förmår vara sig själv och att geniet har
en märkvärdig likhet med en vanlig människa
— intensifierad. Fler än han torde ha kommit
fram till samma insikt, och ändå är detta
truismer av ett slag som kanske aldrig kan
förstås av mer än fem procent av
mänskligheten. Det finns med andra ord ett
verklighetsproblem i John Karlzéns författarskap: åt hans
kvicka och roliga böcker ger det en viss inre
spänning.
I den nya boken, "Så gör man inte", även
kallad "Blad ur en förspilld ungdom", har
författaren kastat all maskering och berättar
helt enkelt om egna rese- och bildningsäventyr
som ungt valutasvin i Europas städer på
tjugutalet. I panisk skräck för det medelsvenssonskt
torftigt oandliga söker han sig till idel aparta
figurer på underliga lokaler och sitter
dessemellan hemma i en gungstol, läsande meter
på meter av klassikerna i fina band. Men ett
gnagande samvete uppmanar honom också att
bli så kallat präktig och skötsam. Då hedrar
han sporadiskt en tysk historieprofessors
föreläsningar med sin närvaro. Kassan har en
sorglig benägenhet att sina, och ynglingen
prövar både svält och allehanda jobb, bland
annat som svårt underbetald kontorist på ett
stort varuhus i Paris. Språket i Berlin, Paris
och London formar hans medvetande, tills
slutligen spanskan fyller själ och öra med den
sanna hänförelsen. Ganska dråpligt är Karlzéns
porträtt av det nygifta borgerliga svenska paret
som vid en rundfärd genom Paris’ alla
sevärdheter äntligen reagerar för Eiffeltornet —
å, Eiffeltornet! Fasan för den sortens
paraplybärare är det som till sist driver hjälten ända
till Argentina. Innerst inne gäller det ju för
honom att bli sig själv, fri från hämningar,
ömskinthet, lager av stel onatur, och befrielsen
tycks i hans fall bara kunna ske genom
konfrontation med äventyret. Hans Lehr- und
Wanderjahre syftar väl också omedvetet mot
författarutbildning — den som vill leva vaket
och kräset göres behov av en väl spetsad penna.
Ungdomen har kanske när allt kommer
omkring inte varit så "förspilld". Karlzéns prosa,
vars största charm är dess högst personliga
kantighet, har must och bouquet. Det är solida
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0080.html
