Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
saker han skriver om, sådant som smakar och
hörs och känns. Varken hans egen
tvärhuggenhet eller de kuriösa människor han träffar blir
egentligen åskådliga, men man får ändå en fin
smak av art och väsen och intellekt.
Intelligens-och njutningsmänniska ut i fingerspetsarna har
författaren ett människointresse av mycket
positivt slag, fyllt av välvilja och vakenhet bakom
de spänstiga formuleringarna. Man förvånar
sig inte över att han nämner Jean Paul och
Klara Johanson, två kvicka och själfulla, som
fränder och inspirationskällor.
Bokens hjälte analyserar ofta den inverkan
som olika människor har på honom. Man kan
göra detsamma med Karlzéns eget
författarskap. Konstatera att hjärnan blir rörligare av
det, att man gärna vill ha mer av samma vara,
att man känner sig livligt inställd på att av
omvärlden tillgodogöra sig även annat än
Eiffeltornet. Margit Abenius
Kisti, flicka med stil
HANS HÅKANSON: Henri! Gebers 1942.
8:—.
Denna gång har Hans Håkanson skrivit om
passion: en ung flicka är lidelsefullt kär i en
advokat en sommar medan hans fru vistas
hemma hos sin mor och väntar på hennes
frånfälle, vilket drar ut på tiden. Det hela
kompliceras av att advokatens sinnesrubbade
broder först har slagit flickan i skallen med
en blomvas så att hon har fått ett psykiskt
trauma, som hon blir kvitt genom förhållandet
med advokaten, Henri. Vidare är advokaten
en svår egocentriker och förmår inte komma
flickan till mötes annat än sensuellt, och fram
på höstkanten tycker han det är bekvämare att
återgå till sin likgiltiga och toleranta hustru
än att hålla fast vid flickan Kisti; skilsmässa
är besvärligt, och Kisti kräver dessutom så
mycket renhårighet och mod — "stil" kallar
hon det — av sin kontrahent. Tanken är nu, att
det är synd om flickan som blir så illa
till-tygad av Henri, synd om Henri som av sin
egocentricitet hindras från att på allvar knyta
förbindelse med den rätlinjiga flickan och bli
en bättre människa, och synd om Henris hustru
som är så skamfilad av livet att hon nöjer sig
med lite.
Värderingen av romanens människor verkar
lika riktig som uppfattningen av
händelseförloppets betydelse och innebörd. Däremot står
gestaltningsförmågan och den konstnärliga
säkerheten inte på samma nivå. Det gäller
särskilt slutet av boken, där författaren varit
angelägen om att klargöra sina figurers
handlingssätt och låter dem tala mycket om det.
Banaliteten ligger på lur i dessa analyser, där
romangestalterna resonerar inte på sitt eget
plan utan på det där författarens ambition
håller till, och romanen släpper taget när den
i stället skulle ha fördjupats.
Något liknande är förhållandet med Hans
Håkansons stil: den har viljan att vara sann,
och den förfogar över uttryck för en
självfallen och övertygande vardaglighet, men den
är ofta alldeles för lättskriven: "Få dagar efter
detta måhända något melodramatiska uppträde
inträffade en annan, obestridligt dramatisk
händelse." Det är tydligt att Hans Håkanson
inte är på jakt efter första bästa popularitet
utan att han vill göra någonting bra,
någonting som säger väsentliga saker. I denna roman
är han nära att lyckas; men ännu fattas en
tillräcklig tyngd i hans naturligt arrangerade
scener, och hans stil har inte fått den hårda
exercis som den behöver. Thorsten Jonsson
Det var en gång en novell
WALDEMAR HAMMENHÖG: Det var en
gång en musiker. Wahlström &
Widstrand 1942. 12:50.
"Det var en gång en musiker" kallar
Ham-menhög sin sista roman. Det äger sin
riktighet: det var en gång en novell som handlade
om en musiker. En behändig liten berättelse
på trettio eller fyrtio sidor om den kutryggige
gamle violinisten Emili Carlsens husliga
bekymmer och stora kärlek till konsten, en berättelse
mättad med småborgerlig eller småbohemisk
tristess och trivsamhet — vardagens slammer
med en hög sjungande ton ovanför. Tyvärr
existerar inte längre denna utmärkta novell;
i stället för att sätta den på papperet har
Ham-menhög spunnit ut den till en roman på 400
sidor. Metoden är enklare än man har rätt att
begära av en så tränad författare som
Ham-menhög. Tänk på en person, lägg en därtill,
5 BLM 1943 i
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
