Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
blomstrande borgerlighetens epok, och till
denna tid, en eller ett par mansåldrar tillbaka,
har också Karen Blixen förlagt flertalet av
sina berättelser. Under det nyromantikerna för
hundra år sen helst drömde sig tillbaka till
medeltiden framstår nu för den moderne
romantikern 1800-talet som en idyll med en
rikedom av romantiskt äventyrliga möjligheter.
För Karen Blixen med hennes starka dragning
till det aristokratiska innebär 1800-talet även
den tid då aristokratiens ställning ännu var
tämligen odisputabel och livet rymde mer av
den överklassighetens poesi som hon framför
allt är ute för att söka. Skönheten,
fantasiflykten, den verkliga livskännedomen tycks för
henne endast finnas inom överklassen. Vad hon
bryr sig om är framför allt förfiningen och
behaget, den graciösa leken, den raffinerade
kulturen. I 1800-talet, i ett äldre samhälle, hör
likaså många av de förhållanden hemma som
hon med förkärlek utnyttjar i sina berättelser
och omsätter i konstnärliga effekter: förädlade
ingredienser ur rövarromantiska följetonger,
bjärta kontraster mellan rika och fattiga,
mellan aristokratien och folket.
Karen Blixen är aristokrat inte bara till sin
livsuppfattning utan också i sin inställning till
författarskapet. Hon vill, med all sin uppdrivna
artistiska medvetenhet, framstå som amatör
och improvisator, hon vill blott ägna sig åt
berättandet som åt en underhållande, fri och
bekymmerslös lek. Hon eftersträvar en
anknytning till muntlig berättarkonst med dess
förnäma både västerländska och österländska
tradition, men det visar sig mindre i stil och
tonfall än i själva förloppen, i den nyckfullt
slingrande, skenbart planlösa
händelseutvecklingen. Hon har en både aristokratisk och
konstnärlig skygghet för att säga för mycket,
för det undervisande förtydligandets banalitet;
hon lämnar ständigt något outsagt, ouppklarat.
Det bidrar genomgående till suggestionen, men
det kan stundom också verka irriterande genom
alltför dunkel ogenomtränglighet,
ofullgångenhet; och någon gång kan man undra om
berät-terskan själv är på det klara med eller
åtminstone anar det rätta sammanhanget eller
om hon helt enkelt bluffar, mystifierar. Skulle
(som fallet ofta var med forna tiders
berättare) Karen Blixens liv vara beroende av
hennes berättelsers förmåga att andlöst fängsla
skulle hon väl också vid flera tillfällen i den
nya samlingen löpa betydande risk. Men vilken
modern berättare skulle inte det?
Kortast, mest sagopräglad och kanske också
mest fascinerande är den första berättelsen,
där skeppsgossen Simon räddar en
pilgrimsfalk ur fartygsriggen och sedan på den stora
sillmarknaden i Bodö sticker ner en alltför
kärleksfull rysk jätte, blir kysst av prästens
dotter och räddad undan ryssens kamrater av
en mystisk lappgumma: som ett tack från
pilgrimsfalken. Allt har ett sammanhang,
ingenting-blir glömt, ingenting går förlorat: det är
den magiskt framglimmande insikten, i vars
tecken handgriplig verklighet och förvandlande
fantasi sammansmält. Den berättelsen är så
naturligt aristokratisk att den kan erinra om
en konstnärlig svensk berättare ur folkets
djupa led: Hedenvind-Eriksson.
Aristokraten har enligt Karen Blixen
placerat sig i gudarnas ställe på jorden: han har
iklätt sig det högre ansvaret och fått rätt att
gestalta sin komedi med hjälp av de mångas
tragedi. Ädlingen på herrgården låter änkan
stupa på åkern när hon med sin nästan
omöjliga skördegärning försöker friköpa sin för
mordbrand anklagade son; men han blir inte
alldeles oemotsagd i sin roll som tragediens
tveklöse tillskyndare. Hans argumentering är
bestickande men rymmer bestämt farliga
konsekvenser; kanske kritiseras för övrigt hans
inställning bäst av den inlagda historien om
den unga herrgårdshustrun som blir så
missbrukad för den eftersträvade arvingens skull.
Diktaren, den stora fantasimänniskan, står
inte aristokraten långt efter i Karen Blixens
värld. Även han tjänar Gud, eftersom hans
ingivelse är gudomlig. Diktaren Charlie Despard
upplever sällsamma ting en natt i Antwerpen
då Gud och inspirationen övergivit honom,
han flyr från hustrun och den ofullbordade
boken, hamnar bland sjömän och finner sig
ha varit blind för verklighetens svindlande
möjligheter. Ett slags diktare är också den lille
pojken från fattiggränden som insupit en
sömmerskas dagdrömmerier och levandegör allt
med sin fantasi i det rika skeppsredarhemmet
där han blir adopterad och där den unga
hustrun i den vaknande ångern över att inte
i tid ha givit sig åt den hon älskat diktar om
sig till hans mor.
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
