Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Norsk debutant
VILHELM SKAPPEL: Sorte flammer. Tiden
1942. 7:50.
Tidens förlag har vågat sig på något som ur
förläggarsynpunkt säkerligen är djärvt,
nämligen att ge ut en debutroman på norska här.
Idén är god och man önskar den framgång.
Bland flyktingarna i Sverige finns en norsk
läsekrets och dessutom läser många svenskar
gärna norska; det finns alltså en publikgrund
att bygga på och man hoppas att den håller.
Boken heter "Sorte flammer", och
debutanten Vilhelm Skappel är en trettiårig,
landsflyktig man som studerat psykologi och
sociologi och tidigare varit flygfotograf och
kartograf. Han berättar historien om hur en liten
förtryckt och olycklig pojke, Arild, kallad Farilen,
växer upp till förbrytare och outcast. Pojken
blir tidigt krympling genom en olyckshändelse
och förföljs sedan i fortsättningen av något
man kortast kan kalla otur: hans öde formas av
en mörk och fattig miljö och av hans egen
hjälplöshet. Han är oskyddad, lättpåverkad, känslig
för intryck, skrämt sluten, och han söker under
hela sitt liv fram till någon sorts befrielse; och
han blir den misslyckade, undanskuffade och
till slut desperate fast han i själva verket inte
är sämre än andra. Hans skräck för livet och
hans misstänksamhet mot mänskorna är en
frukt av hans känslighet och den dystra miljön,
alltså av samhället, och hans handlingsvilja,
då den manifesterar sig och finner utlopp,
gör honom till mordbrännare, brödtjuv och
fängelsekund. Hans kontakt med kvinnan
misslyckas också, hämningarna är för starka, och
hans ljusaste känsloupplevelse blir slutligen
vänskapen med en hund; och när han efter
en fängelsevistelse kommer tillbaka till sin
koja i fjället och finner resterna av den
ihjäl-svultna hunden, slår hans förtvivlan över i
svart desperation. Det är ungefär vad som
händer honom. Han går följdriktigt under vid
en katastrof som han själv framkallar genom
att spränga en fördämning: det är hans hämnd
på samhället och på livet, som han inte haft
kraft att klara.
Historien är delvis berättad med intensitet
och finhet. Trots att "Sorte flammer" är en
alltför ordrik bok fast den nog avser att vara
ordknapp — det är en vanlig fallgrop —, tar
man inte miste på begåvningen. Stilen kan
ibland bli följetongsaktig och en del av
utbrotten är inte fria från den skrivarglädje man
kan möta i den enklare veckopressen. Men
Skappel får liv både i figurerna och i
landskapet, och skildringen av Farilens utveckling
från känsligt, olyckligt barn till pyroman och
tjuv är bitvis skickligt gjord. Det är inte nytt,
men det är gjort med intelligens och
medkänsla, och det är friskt. Norge har i Vilhelm
Skappel fått en ny författare och man önskar
honom framgång med starten här.
Förlaget talar i en förhandsrecension om att
debutanten "värdigt ansluter sig till den stora
traditionen i norsk berättarkonst". Sådant kan
ju sägas, om man inte menar något alldeles
bestämt med det; i annat fall är det att göra
nykomlingen en otjänst. Med den stora
traditionen bör man väl förstå Bjørnson, Lie,
Kielland — men det förefaller emellertid onödigt
tyngande att belasta en debutant av Skappels
sort och med hans fina, ännu trevande
begåvning med ett så väldigt förflutet. Om man
i stället nämnt modernare psykologer som
Aksel Sandemose, Sigurd Hoel och särskilt
Magnhild Haalke hade det nog stämt bättre.
I alla fall är det roligt att försöket med ett
norskt original gjorts av ett svenskt förlag. De
norska författarna har det svårt nu, instängda,
tysta eller i en landsflykt där deras röster trots
all sympati har svårt att göra sig hörda. Hur
vore det om Tidens exempel följdes av andra
förlag? Det finns många norska författare
som inte har någon möjlighet att få ut sina
böcker i Norge nu. I den mån det går, det vill
säga i den mån manuskript finns tillgängliga
och de norska författarnas medgivande kan
inhämtas, vore väl Tidens uppslag något att
tänka på? Åtminstone de landsflyktiga
författarna borde få möjlighet att tryckas här på
sitt eget språk. Det vore — utom att det ger oss
tillfälle att läsa dem — också en handling av
solidaritet mot Norge som nog skulle
uppskattas av norrmännen. Eyvind Johnson
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
