Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Makt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN EDLUND
— Det kom som en dimma över mig. Det
vet du, eller hur?
— Ja, men jag tror det inte. Du blir snart
bra ska du få se.
— Femton gånger trehundrasextiofem
gånger...
— Ja, men nu tror jag det.
— Vet du det också?
— Vi tar hit en doktor i morgon. En
specialist.
— Hur många specialister har varit här
redan då?
— Det vet jag inte.
-— Nej, du har tappat räkningen. Och vad
har de sagt, varenda en?
— Det vill jag inte ta i min mun.
— Säg det du.
— Det vill jag inte.
Hennes ansikte stramade till sig och ögonen
blev svarta. Han såg det inte genom mörkret,
men han förstod det då han åter hörde henne.
— Säg det.
Rösten var fortfarande mild men inte på det
rätta sättet. Det var olja i den och så en droppe
frätande syra. Då sa han det mot sin vilja.
— "Hon kommer aldrig ur sängen mera."
Så har de alltid sagt.
— Ja, det har de, och nu ska du sova.
Nu tyckte han om hennes röst igen.
— Men du själv då?
— Jag somnar väl också så småningom.
Han la sig till rätta, stack in ena armen
under kudden och sjönk ner med huvudet. Han
låg och lyssnade till hennes andhämtning. Det
var alltid svårt för henne att somna. Och
därför var det det för honom också. Varje natt
hörde han hur hon andades, hostade till ibland
och jämrade sig lite. Bara lite. Och det var när
hon trodde att han hade somnat. Men han lät
alltid henne somna först. Det hade hon aldrig
upptäckt. Inte på hela tiden. Hennes plågor
höll henne vaken, men han måste kämpa med
sin trötthet. Det gav honom ett litet övertag,
när hon sedan, nästa dag, påstod att han hade
sovit hela natten. Och varje natt medan han
lyssnade på hennes mumlande jämmer tänkte
han igenom hur det hade gått till. Någon gång
somnade han innan det hände, och då slöt han
befriad ögonen och inbillade sig att allt var
som det skulle. Han letade i sitt minne efter
allt fler detaljer för att hinna somna innan.
Ibland hade han lagt till lite av eget stoff också
för att dra ut på tiden, så nu var han inte
längre alldeles säker på alla enskildheter. Och
när det ändå skedde till slut, trots alla hans
ansträngningar att fördröja det, blev chocken
nästan lika stor för honom som den blev första
gången, när det verkligen hände.
•
Det var en torsdag, det kom han tydligt
ihåg. Gästerna skulle snart komma. De hade
just klätt om sig och stod och såg ut över
gårdsplanen som låg där nedanför i blå skymning
och bredde ut sig mot parken. Skymningen
dallrade upp mellan träden, fördunklades där
grenverket började och lättade igen ovanför
trädkronorna. Hon hade sagt något om att det
var nog samma skymning överallt, fast det
bara inte såg så ut, men då var det kanske
inte samma, hade hon skrattat till. Det fanns
inget ödesdigert i luften. Hon var glad och
lycklig, kanske lite nervös. Nu hördes en bil.
— Det är Bengt och Eivor, sa båda på en
gång.
De var alltid så rädda att komma för sent
att de i stället kom för tidigt. Och alltid sa de
med samma förvåning i rösten: "Är vi först?"
Bilen växlade i backen.
— Nu blundar vi, sa hon, och så ser vi
efter vilka det är när de har stannat.
Hon knep ihop ögonen och han stod och såg
på henne en stund och tyckte hon såg lustig ut.
— Vad får jag om jag har rätt? frågade
hon.
Han blundade själv.
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
