Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
skicklig och hänsynslös studie i barnsligt
omedveten cynism och kattaktig kvinnlighet.
Den unga skådespelerskan är tydligen mera
mångsidigt begåvad än man kanske trott. Bra
var vidare Ilse-Nore Tromm i den inte vidare
tacksamma rollen som hustrun och Magnus
Kesster som den andre soldaten. Georg Årlin
var däremot inte så rolig som farfadern; det
är alltid hopplöst när unga skola försöka
illudera gubbar. Georg Svensson
Rus, ett drama utan slut av Rudolf Värnlund.
Blancheteatern.
En framstående vetenskapsman i
fyrtiofemårsåldern, Verner Hard, får av sin läkare veta,
att han har att välja mellan döden och ett
halvt liv, en operation som gör honom lam.
Hard har först, utan att röja sin hemlighet,
sökt sig till sin hustru, men då hon stött bort
honom, har han givit sig ut på drift för att
under rusets inverkan och i lag med förkomna
varelser, lika olyckliga som han själv, vinna en
sista kontakt med tillvarons grundelement.
Problemet är inte obekant; det har förekommit
i både film och litteratur under senare år, men
säkert är, ätt det verkar uppkonstruerat i den
direkta avsikten att göra en pjäs av det.
Olyckligtvis har pjäsen kommit att handla om en
människosort, som Rudolf Värnlund inte
tidigare sysslat med och tycks stå hjälplöst
främmande inför: kulturmänniskan. En
vetenskapsman i den åldern, som uttryckligen säges vara
framstående, och som i Verner Hards situation
inte har en tanke för själva huvudfrågan —
skall han kunna fortsätta med sin forskning
eller inte? — är helt enkelt en omöjlig figur.
Om detta inte är huvudfrågan för honom, har
han aldrig blivit en framstående
vetenskapsman. Konstruktionen visar sig till på köpet
vara en felkonstruktion. Därtill kommer, att
pjäsen är bräddad med känslosofistik, falskt
djupsinne och munväder eller, uppriktigare
sagt, fyllprat. Men rent tekniskt sett är den
skickligt byggd. Värnlund kan sitt jobb, även
när han inte förmår fylla det med en levande
anda. Och Blancheteaterns ambitiösa ensemble,
denna gång under Per Lindbergs regi, gjorde
sitt yttersta för att bringa företaget i hamn.
Harry Roeck Hansen, som själv påtagit sig
Verner Hards roll, har en stor och inte alltför
vanlig tillgång i den naturliga pondus, som
på scenen ger illusion av en betydande
människa. Han släppte också till ett starkt
temperament, en dramatisk furia, som varit
förtjänt av en värdigare uppgift. Ester Roeck
Hansens ranka och distingerade kvinnlighet
gör alltid intryck. Hennes speciella fack har
blivit den fördomsfria, tappra och varmhjärtade
kamratkvinnan. Här hade hon att framställa en
hypersjälvisk, hjärtlös och intuitionsfri
överklassdocka, kall och tarvlig både som
intelligens och karaktär, och den uppgiften låg liksom
under hennes förmåga; det kom något anspänt
och desorienterat över hennes spel, men åt
den vackra Monika Hards fysiska
självupp-tagenhet gav hon övertygande uttryck. Hilding
Gavle gjorde med sedvanlig bravur och
atmosfärskapande förmåga men med
ovanligt behärskade medel en pittoresk krumelur
av sin förfallne kafémusiker. Helge
Hager-man trollade fantasifullt fram en roande
bifigur som privatdetektiven Ramstedt, medan
Elsa Carlsson, Olav Riégo och Anna-Lisa
Baude hanterade sina andraplansroller med
den omsorg och skicklighet, som alltid gläder
teaterälskaren. Åke Engfeldt lyckades inte göra
en människa av den fysiskt perfekte robot,
som skulle föreställa vännen i huset, och det
kan ingen förtänka honom. Holger Ahlenius
Månraketen av Clifford Odets. Göteborgs
Stadsteaters Studio.
Man kan gott föreställa sig hur
"Månraketen" kommit till. Clifford Odets, i sin
produktivaste period, ständigt på huk efter ämnen för
Gruppteatern, rom han kunde springa på, har
kombinerat ett fynd, som han gjort, med ett
problem av gruppens ständigt latent aktuella.
Sedan har han fyllt ut med några excentriska
figurer — "krumelurer", som Hjalmar
Bergman sade — för att ge också de överblivna
medlemmarna roller och publiken litet extra
krydda. Resultatet smakar hantverk kring en
kärna av inspiration; men ett gott hantverk.
Inspirationskärnan och fyndet är en
litterärt outnyttjad kvinnotyp ur levande livet: den
purunga storstadsflickan av lägre medelklass,
nyss utkommen i förvärvsarbetet, med hennes
mask av självsäkerhet med genomlysande
naivitet och inre osäkerhet och under ungdom,
ungdom. I pjäsen är hon tandläkarassistent.
Typen är briljant iakttagen och karakteriseras
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
