Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
skickligt genom smådrag: glömskan att uträtta
intresselösa ärenden, tjänstvilligheten vid
personlig uppmärksamhet mot beundrad chef;
receptiviteten; självhävdelsebehovet, som tar
sig uttryck i litet för lätt klädsel och litet för
starkt smink samt "pseudologia phantastica";
munvigheten, jargongen, den bristande
bokbildningen; hållningen gentemot erfarnare
kvinnor samt uppvaktande äldre och yngre
män; men på botten, som sagt, som segrande
pius, alla äkta flickebarns oemotståndliga
tillgång, det obegränsade behovet och den lika
obegränsade förmågan att beundra och älska
och ge sig hän åt den hon håller av.
Problemet, som hon kombinerats med, är
den begåvade amerikanens genomsnittliga
äktenskapsdilemma. Husliga härdens
svår-skötta och pliktskyldiga kärlekseld, eller
kärleken som raket till månen. På andra sidan
flickan ställer författaren som pendang den
åldrade mannen, som i teorien obetingat är på
raketens sida, ty det har livet lärt honom,
men som tyvärr är för gammal. Slutet blir att
tösen som Nora i "Dockhemmet" eller
hjältinnan i Krogs "Uppbrott" går sin väg från
bägge, mot nya obekanta öden.
Studions föreställning blev en stor
press-och publikframgång för Agneta Prytz.
Möjligen alltför lättköpt. Den unga skådespelerskan
är ett sällsamt fenomen. Sin första säsong
uppträder hon med utpräglat maner och
finner effektfulla accenter med säkerheten hos en
erfaren publikfavorit. Personlig stil har hon
övernog av, svårigheten blir i stället för henne
som för mången rutinerad kraft —
exempelvis motspelaren Sture Baude — att krypa in
med allt sitt pick och pack i den karaktär, som
skall framställas. Baude lyckades ej illa denna
gång, ej heller Agneta P. Men publiken
kommer att klappa även när hon inte bemödar sig.
Så kan den starka personliga charmen bli till
hinders för henne som för den unge Gösta
Ekman. Hon kan komma att bli mycket dålig,
och hon kan komma att nå det högsta.
Töre Lindwall har ett alltför outvecklat
stumspel, det hindrade honom att få ut så
mycket av självständigt intresse ur den yngre
mannen. Bipersonerna kunde i allmänhet ej
fånga fantasien tillräckligt för att övertyga om
sitt existensberättigande i stycket. Dock med
åtminstone ett undantag, Ebba Ringdahl som
hustrun. I fråga om karaktärsträffning var
hennes prestation den riktigaste av samtliga.
Regi Helge Wahlgren. En intressant
föreställning. Ebbe Lindé
Vem är jag? eller När fan ger ett anbud
av Soya. Stockholms Studentteater.
På Köpenhamns gator minns jag mig ha
sett Soya som en mörk men frodig
sandwichman, reklamerande för sina egna pjäser. Han
har längs varit köpenhamnsdramatikens
begåvade svarta får, pendlande mellan succé och
skandal, en påhittig modernist och besk
lokalrealist som blandar kuslighet med uppsluppna
småborgarkarikatyrer. Hans fränhet är
färgrik, hans kritik okynnigt kvick utan tröttsamt
insisterande. Det är teater i skjortärmarna,
äktdansk i sin vardagsledighet och sin
förbryllande legering av gemyt och satir, med
allt patos torpederat av ironi.
Soya passar bra att spela under
improviserade förhållanden. Hans stycke från 1931,
"Vem är jag?", trivdes också utmärkt på
Studentteatern, som åstadkommit en oväntat
lyckad omplantering av denne
underhållningskonstnär från köpenhamnsbulevarden. Det var
en mångsidigt roande föreställning, både
närgången och fantasieggande, tankeväckande i
all sin lättvindighet och inte utan djupillusion.
Dess uppfriskande omedelbarhet hörde
givetvis ihop med styckets karaktär av experiment,
obekymrat om enhetlig stil och dramatisk linje.
Psykoanalytikern i en tivolisko jares gestalt
löser den lille borgarens kärlekskonflikt med
en föreställning på sin fantasis teater: det är
inramningen. Och denna inre teater utgörs i
sin tur av huvudfigurens dröm under
middagsslummern. Han slits mellan två kvinnor,
Mary som är med barn och kräver giftermål,
och Lilian som lockar honom med njutning
och framgång. Herr Fan infinner sig med sitt
förslag att undanskaffa Mary, och de stridiga
impulserna i drömmarens omedvetna blir till
en jury, där riddar Blåskägg talar för
grymhetens manliga njutning och Don Juan för sin
obevekligt genomförda flyktighets fördelar,
medan Den Grå hotar med samvetskvalens
kniv, Apan klagar över människans urartning
till tänkande varelse och Professorn försvarar
den rationella egoismens etik. Detta är styckets
höjdpunkt, spexartat om man så vill, men
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
