Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte livskraft utanför sitt politiska
sammanhang. Men det finns en rad underbara dikter
där vardagskampen fogats in i ett evigt
perspektiv, där frihetslidelsen funnit en
oförgänglig form. Dit hör "I timen da alt er ånd",
"Tredje sommer", "Korset", "Tre ganger
Norge" och "Nansendagen". Dessa dikter är
kampdikter inte bara genom de åsikter och
uppmaningar de förmedlar utan främst genom
sin inre gestaltning. Kampberedskapen har
trängt ända ner till det hemlighetsfulla skikt
där den levande dikten föds och vilket
undandrager sig påverkningar från vare sig vilja
eller intellekt.
Det finns en dikt som kanske mer än de
andra åskådliggör det enorma tryck, den
förslitande spänning och nöd som det norska
folket nu lever under. Det är en dikt som
skenbart ligger utanför kamplinjen. "Helg" heter
den och bär underrubriken "En julekveld
under naziveldet".
En odde står i havet ut,
en grå og naken grein
i vintervind og brenningsprut,
og vinden biter skarp som lut
på denne nakne grein.
Det morkner over isblått hav.
Jeg står og ser og ser
mot horisonten, tung och lav,
mot lyset som tar av og av...
Snart ser jeg ikke mer.
Men hvad gjör det? Jeg ånder fritt.
Jeg står en stakket stund
og kjenner noe stort og stridt
som strömmer mot meg, rent og hvitt.
Jeg står med åpen munn:
Jeg står og puster lufta inn
i bringens trette belg.
Det strömmer gjennem sans og sinn.
Hav takk, du hav, du kalle vind:
Frisk luft, — ren luft, er helg!
Den dikten glömmer man inte. Det norska
folket vid havet, över vilket hjälpen skall komma!
Havets kalla, rena vind som ett ögonblick
sopar undan den vämjeliga stanken hemma! Ett
stråkdrag av frid och försoning efter all
förnedring! — Gunnar Reiss-Andersens
diktsamling utgör en glansfull upptakt till den lyriska
körsången i Norden 1943. Den borde få en
stor publik. Olof Lagercrantz
Barbro Mörnes dikter
BARBRO MÖRNE: Trädet i vinternatten.
Holger Schildt. Helsingfors 1942.
Det var många år sedan Barbro Mörne
publicerade sina två första diktsamlingar, den
ena mera traditionell, den andra med en viss
södergransk ton. Efter den långa tystnaden
framträder hon på nytt.
Dikterna i "Trädet i vinternatten" har helt
naturligt en mognare och mer personlig prägel.
Samlingen har fått en viss ojämnhet därigenom
att författarinnan i sin strävan efter enkelhet
och innerlighet ibland kan falla tillbaka på
alltför slitna poetiska fraser, till exempel "ute
står vintern hög med isigt skägg" eller ett
anslag som detta:
Höjer jag blicken från boken och ser
vårluften blåna allt mer och mer
drages mot fjärran mitt sinne.
Det må vara både känt och sant, men det
är alltför vagt och valhänt uttryckt — detta för
att genast i början komma med den
väsentligaste anmärkning man kan rikta mot
samlingen, som annars innehåller vackra och
fläckfria dikter.
Det är ju av ett särskilt intresse att ta del av
kulturreaktioner från broderländer som kriget
härjat. Barbro Mörnes reaktion är mycket
kvinnlig. I tider av nöd och allmän osäkerhet
gäller det att söka utvinna ett maximum av
glädje eller åtminstone tröst ur det närmast till
hands liggande, det säkraste och enklaste: en
strimma solsken som faller in i ett rum och
kommer dammet att lysa, ett stycke trädgård,
en fönsterruta med regndroppar, ett minne,
och detta som ingen kan ta ifrån oss:
konstanterna, livets och vårens eviga, vemodiga
återkomst trots död och mörker omkring. Barbro
Mörne har med avsikt gjort sin värld så trång
som möjligt och sitt språk så enkelt och
osmyckat som möjligt. Hennes tanke pendlar
mellan det vardagsenkla och de eviga
sammanhangen. Det är mellan dessa ytterlighetsgränser
som kriget går härjande fram. Den
livsnödvändigaste timligheten kan det inte förstöra
— innerst inne! — och det eviga kan det inte
stänga ute. Kriget nämner författarinnan
sällan och då endast för att betyga dess maktlöshet.
247
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
