Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Peter W. Nisser: Midsommarnattsdröm. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MIDSOMMARNATTSDRÖM
kvittrande i hennes röst var nu försvunnet,
den var enbart mörk och varm. — Kom
närmare.
Försiktigt och skyggt lade han sin stora
hand på hennes nakna arm. Len värme kom
emot honom, strömmade in i honom,
förvandlade honom sällsamt och gjorde honom ny och
lätt, lyft bortom skuggorna över klöverfälten
och de lätt vaggande dimmorna, mot himlen
som log över dem skirt blå och förtonande i
fridfull och jublande mystik. Långt borta från
dansbanan vid sjön kom toner från dragspel
och vinande fioler i en vaggande vals och
ovanför dem höjde sig ett svart järnkors
lutande på en gräsklädd och rotgenomvuxen
fattiggrav.
Hon lät sakta händerna fara genom hans
hår, och han var en skälvande sträng av jubel
och omedveten lycka. Försiktigt, ja, oändligt
försiktigt smekte han hennes arm, lät
fingrarna glida upp mot axeln in under
klänningens tyg. Hon log mot honom och hennes
leende var stilla.
— Du är så underlig, sa hon, underlig och
full av ro.
Han hörde hennes röst men förstod inte
mycket av orden. Han böjde huvudet
ödmjukt och på ett bekräftande sätt. Den svaga
musiken drog bort och allt var endast den
lätta vinden i trädens fuktiga löv, gräsets
smeksamma fingrar, dofterna ur
sommarnatten och tornsvalornas gälla skrik som från
osynliga luftandar. En stillhet ofattbar och
fylld av mild frid låg över dem, en stillhet
blånande och sällsam som fåglarnas ägg i en
djup och solig skog, som den yttersta
konturen av havet uppåtböjd och förtonande i
gryningen. Hans fingrar gled sakta efter hennes
hals ned mot bröstens mjuka kupoler under
det tunna tyget. Hon låg alldeles stilla.
— Jag ska hjälpa dig, sa hon och knäppte
upp klänningen, tog hans ansikte mellan sina
händer, drog det ner mot sig. Sakta for han
med sina grova fingerspetsar över hennes
bröst som var vita och silkesaktiga i dunklet.
Förundrad kände han dem, de levde under
hans händer, hårdnade, sträckte sig bedjande
mot honom. Han tyckte sig kunna höra
hennes blod sjunga utan att veta vad det var han
hörde. Hon kysste honom mycket lätt, hennes
andedräkt var varm och söt över hans ansikte.
— Du, sa hon, du min faun, stark och så
svag.
Hans blå ögon var tätt intill hennes. Han
var en strömmande fors av yrsel och ljuvlig
smärta. Han såg på henne och hans ögon var
sommarnatten, en mild extas, ett fridfullt ungt
vansinne. Kransar rasslade tyst på gravarna
ovanför dem, vatten porlade sakta någonstans.
Han böjde sig över henne, halvt omedveten
om sig själv kysste han henne, for med
läpparna över hennes bröst, andades mödosamt
i sällsamhet och lycka. Hans gestalt, tung, grov
och förvirrad fanns i hennes ögon som
speglade gäckande ömhet. Han ville snyfta men
kunde det inte.
Och det var som om plötsligt något
sprängdes i hela hans varelse, strängen, forsen, lågan,
som han blivit till, strömmade ut i en
svindlande tidlöshet och blev till ett med nattens
trolldom. Han reste sig, stod ett ögonblick
över henne, lyfte sina knutna händer högt,
skrattade.
Och fortfarande skrattande, rusade han i
språng över fälten, trampande och sargande
klöverblommorna. En väldig gestalt
okroppslig men av tung skugga, förstorad av dunklet,
jättelik, ett jublande skratt i hopp och
krumsprång, sommarnattens ande i det blå
dunklet såg hon honom försvinna, hörde honom
svagare då han kom ned mot kullarna vid ån.
Ensamheten kom över henne igen. En
irriterande huvudvärk smög över hennes panna,
petade med vassa fingrar mot hennes ögon.
Hon knäppte långsamt klänningen över
bröstet, reste sig och började gå genom allén
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
