384 (Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Kate Bang och Fredrik Böök: ”Karolinerna” i original

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

par strukna ställen i handskriften. Där talar
hertigen till äventyrerskan på följande sätt:

”— Säkert är ni den underligaste gäst, som
någonsin tagit in på mor Malins härbärge.
Men jag förstår er. Den, som riktar sin
pilbåge på lejonet, märker ej björnen. Lycka till!
Svenskarna baktala mig, men jag vill bara
göra folk av den pilt, som de satt på tronen.
Därför än en gång: lycka till! Men det löftet
fordrar jag, att skjuter ni bom, då skall också
härnäst när jag återvänder, lusthusdörren stå
på glänt.”

Det andra strukna stället återger, vad de två
gesällerna får höra, när de lyssnar utanför det
gula trähusets fönster.

”De hörde någon säga på bruten svenska:

— Övergiven av den jag höll kär reste jag
så hitupp med en annan. I vet inte, mor Malin,
vad jag haft att utstå. Rår jag för att min far
spelade bort sin sista souvereign. Makt, makt
ropa alla efter. Varför skulle jag ensam gå och
tiga? Jag vill ha makt och stråla och strö
diamanter också jag. Nu eller aldrig!

Gesällerna dunkade på fönsterblecket.

Då blev det med ens tyst och ljuset blåstes
ut, men mor Malin gläntade på den ena
luckan.”

Man kan inte säga, att Heidenstam i
realiteten ändrat något i Rhoda d’Ellevilles figur.
Han har bara makat henne längre in i det
hemlighetsfulla, vi får inte längre höra hennes
röst och bekännelser, bara ett brutet eko därav
når oss i den holsteinske hertigens replik. Det
är ett artistiskt raffinemang — men det kan
inte bestridas, att man förstår den definitiva
texten bättre, sedan man fått kasta en blick
över författarens axel på originalhandskriften.
Pregnansen är köpt genom en våldsam
förkortning.

4

Andra samlingen av ”Karolinerna” börjar
med berättelsen ”När klockorna ringa”; den
handlar om Måns Bock och hans getapojkar —
mjölnaränkan Kerstin Bures fosterson
Johannes, som flytt undan uppbådet och levat i
ensamheten uppe på myren samman med
getpigan Lena, men som till slut av fri vilja söker
upp sin plats i ledet, representerar den vid
Hälsingborg segrande hären. Fältherren,
Stenbock, är också med. I begynnelsen av
berättelsen kommer han i skepnad av en enkel och
okänd ryttare för att utforska stämningen i den
småländska gränsbygden, och han ger prov på
sina mångahanda talanger och sitt muntra
humör under umgänget med folket. Hela natten
lång talar han ömsevis skånska och
småländska, han ritar av Johannes på muren med
ett kol, han visar hur kvarnaxeln skall smörjas,
han sjunger psalmer och polskor, som han
själv diktar ord till. Först fram mot morgonen
drar han på sig soldatrocken, talar till
bönderna på kyrkvallen och avslöjar sig som Måns
Bock — det är då Johannes flyr till skogs.

I slutet av berättelsen är Stenbock med på
nytt: nu kommer han ridande i sin grå
syrtut i spetsen för bondehären, som frälsat
Sverige — i en skrinda bland de sårade ligger
Johannes. I alla kyrkor ringer klockorna, det
är patriotisk högstämning. Det heter:

”Nedkallande välsignelse över sin räddare,
hälsade honom allmogen med viftande
förkläden och mössor, men han vände sig till sina
fänrikar och ropade att de skulle sjunga.

När rösterna tystnade, fortsatte Måns Bock
ensam och sjöng vers efter vers, som han själv
satte samman.”

Heidenstam låter alltså den talangfulle
Magnus Stenbock också vara poet — han
diktar först ord till polskorna, och sedan ett
patriotiskt poem, som han sjunger. I
handskriften till ”Karolinerna” har han
ursprungligen meddelat det stenbockska poemet; men
där är det inte generalen som själv föredrar
det, det heter i stället, att han ”vände sig till
sina fänrikar och ropade att de skulle taga
upp Hemsången. Då stämde de alla i med en
röst.” Därefter kommer så ”Hemsången”, sex

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/blm/1943/0400.html

		Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 / 384 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|