Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Kate Bang och Fredrik Böök: ”Karolinerna” i original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAROLINERNA" I ORIGINAL
strofer. Det är överflödigt att trycka dem i sin
helhet — de är nämligen identiska med poemet
"Hemlandet" i "Nya dikter". Detta har dock
endast fem strofer; i "Karolinerna" fanns
ytterligare en — placerad som nummer tre
i ordningen —, och den lydde:
Vårt hem är stort, vårt hem, vårt hem är allt,
som blev oss kärt från våra första dagar,
vårt folk, vårt språk, som snyftat och befallt,
vår bygd med vallrop i de ljusa hagar.
Det är inte någon vidare märklig strof, men
sällsamt nog hade den stannat kvar i
Heidenstams hågkomst, ännu på 1930-talet kunde han
bringa den på tal och citera den, om än
ofullständigt, ur minnet.
Som en avgjord förbättring måste det
betraktas, att Heidenstam strök "Hemsången" ur
"Karolinerna", ty den ägnar sig inte att lägga
i munnen på Magnus Stenbock; Heidenstam
hade inga anlag för pastischen.
Ett par poem finns det likväl inlagda i
"Karolinerna". I "Fångarna i Tobolsk" — den
av alla berättelserna, som var författaren kärast,
som han på sin ålderdom ofta ville höra och
som brukade locka honom till tårar — sjunger
den försupne Kræmer det gripande
bettlar-kväde, som begynner med raderna:
På Uppsala slätter
står stugan den ljusa,
och dagar och nätter
i lönnarna susa.
Den egenartade lyriska formen med sin
kärva rytmik gör ett ålderdomligt intryck, om
också inte ett särskilt karolinskt. Samma
suggestiva versslag brukade Heidenstam för de
underbart sublima rader, som han i "Gustaf
Celsing" lät den fångne svensken inrista i den
turkiska fängelsemuren, begynnande med orden:
Jag frös och jag svälte
med fröjd för min hjälte.
De våra förblödde.
De ädlaste dödde.
Det är visserligen ingen historisk stilpastisch,
men dessa ädelt enkla strofer bryter likväl inte
mot tidsstämningen på samma sätt som
"Hemsången" skulle ha gjort det — de står på något
sätt utanför tid och rum. Det sägs att Celsing
sjöng dem "på tonen av en påskvisa, som han
mindes från sin barndom". I
originalmanuskriptet påträffar man ännu några rader; efter
åttonde raden ("i skyarna tunga") hette det:
Hans skara blev fången,
och gråtande mången,
som stod bland de unga,
slet fanan från stången
och grov den i heden;
och spelet och sången
ha tystnat kring leden.
Det är vackert — motivet återfinnes för
övrigt i den ungefär samtida Dreyfusdikten
"Den 9 september 1899" — men Heidenstam
gjorde nog likväl rätt i att stryka dessa rader,
ty de har inte samma lödighet som de
omgivande. Överhuvud måste man beundra den
sparsamhet och stilkänsla, varmed han i det
episka verket undvek ymnigare lyriska inslag.
5
Man finner i manuskriptet till "Karolinerna"
stundom anteckningar, som utgör skisser till
outförda partier. I berättelsen "Poltava"
skildrar Heidenstam inledningsvis Karl XII: s
stämningar vid minnet av det förflutna:
"Där stod nu i det flämtande tjärskenet
excellensernas och generalernas majestät,
knektarnas kamrat, på en gång landsvägsriddare,
konung och filosof. Dagen lång hade mörka
hågkomster smugit i hans fjät. Han mindes
Axel Hård, som han själv dräpt i misshugg,
och den dödskjutne ungdomsvännen
Klinckowström."
Heidenstam har ett ögonblick haft för avsikt
att utvidga denna revy av minnen, det
framgår av några blyertsskrivna rader, halvt ut-
3 BLM 1943 V
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
