Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Kate Bang och Fredrik Böök: ”Karolinerna” i original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"KAROLINERNA" I ORIGINAL
i en stil, som verkligen erinrar om sagans
— Grothusen talade ju om "en liten saga".
I den tryckta texten heter det:
"I väntan på belägring öppnade svenskarna
några steg från kungshuset en brunn, som ett
svalt källsprång fyllde med det mest
kristallklara vatten. Varnitzas kvinnor menade, att
den, som drack av det vattnet, blev hård både
mot kärlek och skott. Det kunde de bäst se på
gubben Grothusen, tyckte de. Han drack bara
vin och smakade aldrig en bägare från
brunnen, och därför var han också så kärlekskrank,
att var han mötte en vacker flicka, lyfte han
på den galonerade hatten och klappade henne
med pekfingret och långfingret under hakan.
Så var det icke beställt med den andra skaran."
Denna sagolika brunn spelar inte i
fortsättningen större roll, men i handskriften följer
nu ett parti, där den har mycket att betyda.
Det heter:
"När nu Axel Roos en afton hade klätt sig
till janitsjar för att smyga till fästet i Bender
och kunskapa om den hemliga skatten,
stannade ’han först vid brunnen och drack sig
otörstig. Han var en smärt och brunlockig
drabant och för honom fanns ingenting annat
i världen än fäderneslandets och konungens
ära. Just då trumman gick för att kalla
janitsjarerna till sofsalarna kom han till fästet och
blandade sig i vimlet bland de röda tufvorna.
Efter en stunds letande på borggården hittade
han trappan till det nordöstra tornet och gick
rakt på ända upp till den öfversta kammarens
låsta järndörr, framför hvilken två tjenare sutto
med pistolerna höjda. Han drog genast
pampen som för att utan vidare gå till anfall.
— Ett steg till och vi skjuta! — sade de,
fast darrande på målet. — Säg oss hvad du
vill, och vi skola svara.
— Består den skatten där inne af penningar
eller ädla stenar och pärlor?
— Hvarken af penningar eller ädla stenar
och pärlor, men om du svär vid Guds namn
att intet yppa, skola vi säga dig hvaraf den
består.
— Det lofvar jag.
— Nå så hör! Den skatten är af kött och
blod. (ä. fr. ’är en kvinna’.)
Han stack värjan skrattande i skidan och
gick sin färde så att sporrarna klingade i
trappan.
— Det är hvarken penningar, pärlor eller
ädla stenar, — sade han nästa morgon till
kamraterna. I öfrigt har jag lofvat tystnad.
Då blef Åberg äfventyrslysten och munter
och svärtade med sot sitt fula men mannavulna
ansikte, så att han såg ut som en neger. Sedan
han druckit ett par klunkar vid brunnen, kröp
han in i en fotsid blå skjorta och tog en
tegelskål, som han öfvertäckte med sitt armkläde.
Så begaf han sig i väg midt i djupa natten och
när han kom till janitsjarernas skiltvakter vid
fästets port, hukade han sig samman och pep
helt sakta några obegripliga ord. De trodde
då, att han var en af pasjans haremsväktare
och läto honom obehindradt fortsätta sin väg.
När han kom upp till de båda turkiska
tje-narna, pep han ännu saktare och visade dem
matskålen och då brydde de sig knappast om
att öppna sina sömniga ögon. Han trefvade
efter låset och satte skuldran med hela sin
jättelika styrka mot järndörren, men den ville
icke gifva vika.
— Du har glömt nyckeln till den lilla
sång-fogelns bur, din slarfver! — brummade
tje-narne.
Han pep ett par tre gånger till svar och
vände, men när han om morgonen kom till
lägret sade han:
— Den skatten vore något för överste
Grothusen, men litet lärer den hjälpa oss till någon
anklagelse mot pas jan. Det är en kvinna!
När Konrad Sparre hörde, att det var en
fången kvinna, kunde han icke sofva på flera
nätter och när han satt bland kantinerna vid
Grothusens präktiga taffel, där det inte fanns
en enda droppe vatten från brunnen, slog den
alltid lika sorglösa öfversten honom på axeln
med orden:
— Efter du beständigt tänker på Bender
och utklädsel hör till dagordningen, så förkläd
dig emellanåt till lakej hos holsteinska
sändebudet och begif dig dit in och bespeja allt som
sker. Sen må du gärna också kika upp mot
tornet bäst du behagar, bara du fermt hvar
afton här inrapporterar alla dina erfarenheter.
Sparre lät icke säga sig detta två gånger
utan så snart han fått fatt i ett holsteinskt
liveré begaf han sig allt emellanåt till staden,
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
