Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Kate Bang och Fredrik Böök: ”Karolinerna” i original
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
och språkkunnig och berest satt ’han mången
gång på fästets borggård och rökte och
samspråkade med janitsjarerna. De blefvo
slutligen så vana därvid att de läto honom gå och
komma bäst han ville, men ännu kunde han
icke utfinna något medel att få se fången
i tornet."
Därmed försvinner sagans röda tråd i
kalabaliken virrvarr av hårdknutar, men den är
inte avklippt, den dyker fram på nytt. Det är
efter den seen, då janitsjarerna för första
gången gått till storms mot kungshuset men
låtit hejda sig av Grothusens dukater och
konfektbitar, så att de utropar: "Nej, nej! Vi
anfalla inte det järnhuvudet. Vi äro hans
vänner. Låt honom få betänketid till
morgondagen." Efter dessa rader heter det nämligen
i handskriften:
"Men snart inberättade Konrad Sparre, att
om natten de svenskvänligaste upprorsmännen
blifvit strypta och kastade i floden och att ett
pris af åtta dukater blifvit utlofvat åt hvar
och en som kunde bistå att fånga konungen
lefvande. På morgonen såg han några af dem
draga åstad med hvita stafvar i händerna till
en sista fåfäng parlamentering med konungen
och snart fanns där inte längre en enda soldat
i hela den vida borgen.
Då steg han upp i trappan till det nordöstra
tornet och när han kom till järndörren, fann
han den obevakad, ty de båda tjenarna hade
begifvit sig ut i en skyttegång för att åse
dagens väntade händelse. Han bröt upp dörren
med värjkorset, och midt framför honom i den
runda tornkammaren satt en ung flicka på en
hoprullad matta. Hela hennes klädsel bestod
af en svartblå skjorta utan ärmar och i nacken
var håret hopbundet med ett rödt band.
— Du kommer för att rädda mig, — sade
hon. — Jag visste att någon till sist måste
komma. Pasjan har i hemlighet röfvat bort
mig från mina föräldrar i Varniza för att
skänka mig till en af sina gynnare i
Stam-bul... så snart här blir lugnare dagar.
— Du sade det. Inom en kvarts timme måste
jag som en ärlig man vara på min post, —
mumlade han, men han hade aldrig smakat en
droppe ur Svenskbrunnen och hans hjärta slog
och bultade, ty han tyckte sig aldrig ha sett
något vanare.
— Kasta öfver dig slöjan och följ! Här
finns inte längre en enda soldat i borgen.
Han fattade hennes smala gulhvita arm och
ledde henne utför trappan. Därefter skyndade
han in i holsteinska sändebudets stall och
lånade den snabbaste hästen, men när han
kom ut på gatan och fick se flickan, som stod
i sin slöja vid muren, slog han armen om
henne och lyfte henne framför sig i sadeln.
En häftig kanonad rullade redan öfver
Varniza och han jagade sin häst allt yrare framåt.
Flickan satt gränsle framför honom med
fötterna rätt ut åt båda sidorna och skjortan
räckte knapt till knät, men slöjan svepte honom
om hufvudet.
— Du kan gärna få behålla mig, om du
vill, — sade hon. — Jag heter Oljiva.
— Du pratar, barn. I vårt läger får ingen
af ditt kön ens titta öfver skansverket.
Han höll henne dock ganska hårdt fast, men
snart stängde tartarernas hopar hans väg och
skrattade och höllo före, att det var en
hol-steinsk lakej, som midt under lejonjakten var
ute på ett äkta holsteinskt äfventyr. Han
sprängde ned till zaporogernas hyddor vid
floden men de voro öfvergifna och kullkörda
af tartarernas fältstycken. Hvart han vände sig,
blänkte musköter och innanför vallen sjöngo
svenskarne helt lugnt högmessans första psalm,
som hade ingenting varit på färde.
Då knöt han förbittrad handen midt
framför flickans ansikte och sprang ned af hästen
samt ropade på en värja."
Hur Heidenstam tänkt sig upplösningen på
Konrad Sparres kärleksäventyr kan nu inte
fastställas; men uppenbarligen har Sparre vänt
sig från Eros till Mars och återtagit sin plats
bland kungshusets besättning. Det heter i
berättelsen, att han efter nederlaget samman med
Gierta "bortleddes för att fjättras vid en brunn
och vattna boskap". Har månne Heidenstam
en gång tänkt sig att den sköna Oljiva skulle
varkunna sig över fången?
I varje fall har han skurit bort hela denna
fantasiens ranka som en onödig arabesk. Men
vad som ’har blivit kvar är brunnen; den har
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
