Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inskärpt genom antologien. Brödet är inte
mindre hårdförvärvat i modern tid: "Hon såg
ner i livets gryta där segt kött kokade", heter
det i Lo-Johanssons psykologiska statarnovell
om en sprucken gryta. Arbetets hårda
verklighet utgör ett av vardagssymfoniens
uthålligaste motiv. Sällan målas det mer drastiskt
och med djupare medkänsla än i Linnés
tavla ar det livsfarliga arbetet i Falu gruva
på sjuttonhundratalet — detta Styx, en syn
så faselig att ingen theologus har kunnat
måla helvetet tydligare, ett mörkt,
svavel-doftande gap, där de fördömda gå nakna
till midjan, "havandes för munnen en ullen
lapp, att rök och damm alltför hopetals ej
måtte insupas. Här gavs icke rådrum få
taga ett rent andetag, svetten rant ur deras
kropp som vatten ur påse." "Men" — fortfar
berättaren, "huru svårt och faseligt det är,
fattas aldrig arbetare, utan människorna söka
med force och största iver få arbete här på
det det kära brödet må vinnas och få dock
ej mer än omtalat är." Ljusare skildras
genomgående sådd och skörd och tröskning. Till
och med i den moderna teknikens epok, hos
Hedenvind-Eriksson, är det något av
rusande magisk kraft i tröskningens möda, och
egenartat stark slår stämningen av mognad
och dignande rikedom emot en i kapitlet ur
Ola Hanssons "Rustgården" — dess solstilla
svårmod ger både fruktbarheten och
undergången. Den natur som möter i urvalet är inte
romantisk ödemark utan natur i relation till
människornas nerver, lemmar och sinnen.
Pinande vinterköld suger hoppet ur den
redan hopplöse i Per Hallströms "Vid
korsvägen", ett mästerstycke av novellkonst, men
förtroendefullt lägger sig den moderne
skärgårdsälskaren platt på magen på det kala
skäret och ser framför näsan "det gula gräset
rista för vinden och en knippa styvmorsvioler
flagga med alla sina blommor mot släta
horisonten och blåa himlen". (Barthel.) Många
stadsbilder passerar revy, från
glasmästardot-terns nätta Lidköping, till det makalösa
Wad-köping och den stela militäriska residensstad
som speglas i Agnes von Krusenstj ernås
känsliga konst. — Människor figurerar i en brokig
skara och det kan vara intressant att här se
dem i deras borgerliga existenser,
konverserande om "torgpriser, assembléer, liktornar,
hovärmar, barnsängar, syltsaker, general
Washington, spökhistorier" som
skvallersystrarna i Anna Maria Lenngrens satir eller
drömmande om framgången som snörmakare
Lekholm i sin ljuva fantasi om att på gamla
dar — som förmögen borgare och
stadsfullmäktig — mötas med särskild vördnad såsom
fader till "en stadsläkare, ett hovrättsråd och
en borgmästare". Där finns borgerligt
sällskapsliv från olika tider, ståndspersoner av
skilda kategorier liksom Röda rummets
bohemer, där finns fattighusens ålderdom,
blindhet och tristitia, den moderna tidens
arbetslösa, och den fullkomligt utplånade och
utsuddade människan, fängelsekunden Frasse
Gyllenhielm, till sist även robotar — i
"Kallo-cains" skräckdröm — det yttersta resultatet
av Människan!
Bland förkunnarna av frihet och
människovärde må nämnas tre kvinnor. Anna Maria
Lenngrens (om det nu är hennes) festliga
satir "Till Stockholms pigor", som uppmanar
dessa att anse sig lika goda som sina fruar,
därför "att ni äro knådade av samma deg och
att det förhåller sig därmed liksom det går
till när man bakar limpor, somliga pösa mer
och somliga bli smärre, men ämnet är
detsamma, näml. limpdeg av sött och surt".
Fredrika Bremers icke mindre åskådliga
skildring av arbetssökande kvinnor i England och
hennes dröm om konstslöjd som en feminin
försörjningsmöjlighet: "Jag såg åtskilliga av
dessa sökande här, för det mesta
medelåldriga fruntimmer eller av den senare
ungdomen — de flesta klädda i djup sorg. De sågo
mig ut som varelser som setat länge i
mörkret och nu kommo ut halvt förvånade, halvt
misstroende, frågande: Finnes det ljus,
finnes det liv för oss?!___Att ännu i Guds rika,
sköna, livfulla värld så många väsen skapade
efter hans beläte, kallade till del i hans liv,
skola nödgas fråga så! ..." Samt till sist
Selma Lagerlöfs visionära tal "Hem och ståt"
vid rösträttskongressen 1911.
"Berättare och förkunnare" bör helst på
grund av sin energiska rytm läsas något så när
i följd. Man iakttar då hur den enkelt ljusa
och glättiga förnuftsklarheten övergår i
starkare disharmoni — det mullrar revolution i
stycket om sergeanten och glasmästardottern
— och alltmer komplicerade motsättningar
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
