Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Den romantiska vildmarksdikten bygger på
den kunskap om naturen som det föregående
decenniet med hjälp av naturvetenskaperna
skaffat sig. Den intensifierade nationalkänslan
växer fram ur den kärlek till och skildring av
hembygden som Strindberg, Ola Hansson och
Bååth praktiserat. 90-talet tillträdde ett rikt
arv, som det förvaltade på ett glänsande sätt,
men de idéer de stred för kan nästan alla
följas tillbaka till 80-talet. I en liten
nyutkommen skrift om Verner von Heidenstam
kommer författaren, fil. dr J. Viktor
Johansson, in på detta problem, som han ger en lika
elegant som enkel lösning. "Den väsentliga
innebörden av den stora litterära händelsen
omkring 1890 är dock", säger han, "att då
framträdde en grupp rikt och originellt
begåvade författare, som skapade en starkt
personligt och nationellt färgad stor och skön
diktning." Bättre kan man inte uttrycka
saken. 90-talet var en tid för goda debutanter,
men söker man isolera det som föreställning
och idé råkar man lätt på villovägar.
Viktor Johanssons arbete ägnar sig dock
inte främst åt att sätta in Heidenstam i hans
litteraturhistoriska sammanhang. Det rymmer
framför allt en ypperlig sammanfattning av
diktarens väsen och diktning. Det är ett
försök att ge Heidenstam i helfigur utan att
därför tränga honom alltför närgånget in på livet
när det gäller biografiska data. Viktor
Johansson bygger sin framställning främst på
diktverken och särskilt är hans analys av
"Hans Alienus" inträngande och förträfflig.
Heidenstam var i kanske högre grad än
någon annan svensk diktare inspirationens och
den spontana ingivelsens man. Han kände sig
i sina högsta stunder som ett redskap i höga
makters hand. Han kunde inte som Rydberg
och Fröding fila och gnida på sina dikter
tills de blev perfekta. Han lyckades eller
också lyckades han inte. Detta drag av
gudaingiven siare har Viktor Johansson särskilt
tagit fasta på och skildrat med fin inlevelse.
Några detalj iakttagelser, som jag tror ej
tidigare är gjorda eller i varje fall ej fått
samma klara formulering, bör särskilt
framhållas. Att Heidenstam började som målare
vittnar många av hans dikter om. Viktor
Johansson säger: "Färgeffekterna bli icke
sällan självändamål, som dra uppmärksamheten
till sig på helhetsintryckets bekostnad. Man
har ibland anledning erinra sig en anekdot,
som författaren berättat i "Från Col di Tenda
till Blocksberg". Han blev en gång halvt
tvingad att måla ett porträtt av en ung dam.
Hon hade satt på sig en elegant
promenaddräkt, som han tyckte var tråkig. För att få
färg i tavlan målade han till modellens
förfäran en stor röd kopparkastrull i hennes ena
hand." Man ger gärna Viktor Johansson rätt
däri att det finns en hel del skinande
kopparkastruller i Heidenstams tidigare diktning. Att
det då och då särskilt under tidigare år finns
en brist på sund mänsklig känsla hos
Heidenstam kan man inte heller förneka. Viktor
Johansson drar fram den bekanta dikten om
vännen, som slagit ett värnlöst djur och
därför av skalden blir nekad en dryck vatten på
dödsbädden, och kallar den inte utan skäl
frånstötande.
Man har all anledning att rekommendera
Viktor Johanssons lilla skrift, som är skriven
med kärlek och vördnad utan att verka
Hei-denstamfrälst. Den hör till det bästa som
hittills skrivits om diktaren. Olof Lagercrantz
Boken om Bull
NILS LINDGREN: Bertil Bull Hedlund. En
monografi. Edgar Lund 1943. 22: 50.
Tecknaren och grafikern Bertil Bull
Hedlund — bland sina kamrater och vänner rätt
och slätt kallad Bull — har i samband med
sin 50-årsdag blivit föremål för en
koncentrerad men ändå uttömmande monografisk
skildring av Nils Lindgren, i likhet med
porträttföremålet falubo men numera verksam
som journalist i Norrköping.
Den biografiska litteraturen om den nu
blomstrande svenska konstgrafikens utövare
är sannerligen sparsam. Karl Asplunds bok
om Axel Fridell är en vacker hyllning till en
av den svenska grafiska konstens mest
fascinerande gestalter, men den är en tämligen
ensam ljuspunkt i ett kompakt mörker. Redan
därigenom förtjänar Nils Lindgren en
honnör. Hans bok om Bull är något av ett
pionjärarbete.
Den balanserar mellan intimt vänporträtt
och objektiv konstanalys: avvägningen har
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
