Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Rabbe Enckells senaste
dikter
RABBE ENCKELL: Lutad över brunnen.
Söderström & Co. Helsingfors
1943.
En oändlig känslighet för naturintryck, en
inträngande kunskap om den antika dikten
och mytologien och en stark dragning till
metafysiska spekulationer är tre av den
finländske diktaren Rabbe Enckells
huvudegenskaper. Han är inte lättillgänglig. Hans dikt
ter sig ofta som ett antikt mysterium. Endast
den invigde, den med hemlighetsfulla
lösenord utrustade förstår innebörden av det som
sker. Man står undrande ibland, bländad av
det snabbt växlande ljusspelet. Enckell är de
flyktiga dagrarnas, de hastigt förbiglidande
skuggornas man och hans dikt är svår att
kommentera. Den är dock oftast fascinerande,
präglad av konstnärlig lidelsefullhet och
mänsklig värme.
I "Stjärndialogen" talar Job med en av
himmelens stjärnor om jordelivets villkor och
mening. Job vill höja sig över sitt öde och
bli delaktig av stjärnornas visdom. Men han
blir avvisad. Den yttersta kunskapen vinnes
inte genom frågor och svar. Ingen kan komma
den andra till undsättning. Var och en måste
hämta sin kunskap om livet ur sitt eget öde.
Allt skapat är delar i en stor byggnad, men
grundmuren vet intet om taklisten. Genom
att beräkna grundens storlek kan man dock
veta hur högt det är till taket. Genom bilder
som dessa framlägger Enckell sin livssyn, som
väl närmast bör betecknas som
antiintel-lektuell. Människan hänvisas till sig själv,
till sitt eget öde. Det bär inom sig den
grokraft, som aldrig med ord bör nämnas eller
avslöjas, men som ensam kan ge henne mod
att leva.
Enckells form är fri, musikalisk, stillsam,
böljande. När han ibland tar till rimmen —
dessa i den finlandssvenska dikten ofta så
föraktade poetiska prydnader — lyckas han
mindre bra. Det blir gärna klent beställt med
friden i de lyriska äktenskapen mellan rim
och reson, säger han själv i en aforism och
den passar onekligen in på honom själv. Men
med denna reservation är hans nya
diktsamling en utsökt bok. Den bjuder den renaste
lyrik spelad på ett klangrent stränginstrument
och den blir en verklig lisa för själen i en
tid då den poetiska fälttrumpeten har — och
väl måste ha — sådan högkonjunktur. Det
är dock ljuvligt med ett stycke ren poesi
ibland. Finlands ohyggliga öde dessa år
avspeglas väl också i denna samling. Var en
liten dikt som "Modet" hämtat sin insikt är
inte svårt att se.
Av de få som visste
hur fåfängt det var att vädja
till andra, när faran kom,
skapades modet.
Ingen krona, ingen
lysande stjärnbild dess glans upptog;
i enskilda hjärtan blott
uppenbart blev det.
Men sådana dikter är sällsynta. Största delen
av samlingen upptages av snabba
naturvisioner, beundransvärt intensiva, och av
spekulativa diktcyklar i stil med stjärndialogen.
"Hjärtat" och "Vita nuova" vill jag särskilt
nämna och ur en cykel med titeln "Sommar"
vill jag citera den tredje avdelningen, som
med sin förmåga att samtidigt gripa och
förbrylla är mycket karakteristisk för Rabbe
Enckell.
Förgäves? Ej förgäves?
Bor ej ett förgäves i sommarns sol
omspunnen av tidens fingrar,
i bladkonstellationen högt uppe
i björken, nu ivrig att synas beständig?
O ett förgäves somnar vid min sida
och dess andedräkt känns vid tinningen varm,
levande varm vid min sida!
"Lutad över brunnen" har inte utkommit i
Sverige och den kommer förmodligen ej att
finna många läsare hos oss. Säkert är att
svenska poeter kommer att läsa den och känna
tacksamhet mot dess författare, som så
modigt och konsekvent värnar sin konstnärliga
integritet och håller förbindelsen med den
klassiska diktvärlden öppen.
Olof Lagercrantz
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
