Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
Deri förbättring som är önskvärd måste komma
inifrån och kan inte påtvingas utifrån.
Elinor Glyn och
missromanen
En och samma dag läser man i tidningen
att Englands till rangen yppersta adelsdam,
hertiginnan av Norfolk, går som vanlig
arbe-terska på ett skeppsvarv i närheten av det
historiska familj eresidenset Arundel Castle
samt att Elinor Glyn avlidit. Elinor Glyns
namn är oupplösligt knutet till begreppet
missroman. Hon var en engelsk, moraliskt något
mera fördomsfri Courths-Mahler som alltid lät
sina sugande passionshistorier utspelas i mycket
välbärgade omgivningar. Adla, starka känslor,
skumma intriger och ljuva men farliga
frestelser avtecknar sig där mot bakgrunden av
berömda turistscenerier, ärevördiga herresäten
och luxuösa budoarer. Känslorna registreras
dock inte nedanför mellangärdet och de
ömtåligare momenten av kärleksupplevelserna
överlämnas diskret åt läsarens fantasi. Det
vimlar av lorder och hertiginnor i hennes
böcker, där hjälten eller hjältinnan alltid
förälskar eller gifter upp sig till högre rang och
välstånd. Jag känner inte till författarinnans
härkomst, men förmodligen var hon sin
aristokratiska apparition till trots av
medelklassursprung. Endast den som själv erfor
lockelsen från glansen på samhällets tinnar kunde
med sådan intensitet förmedla den till sina
läsare. Elinor Glyn var nog såtillvida en naiv
författarinna att hon själv trodde på den
romantik hon serverade. Men det är väl i så
fall det enda äkta i hennes romaner, där
figurer och situationer är hopplöst tillskurna
efter schablon. Man vet inte hur Elinor Glyn
skulle ha reagerat inför en sotig och nedsmord
hertiginna av Norfolk i overall, om det skulle
ha givit en intrigända att nysta vidare på eller
om hon bara skulle ha förfasat sig. Man vill
gärna föreställa sig att hon utan större saknad
skildes hädan från en värld som så föga
liknade oljetrycken i hennes böcker, men
måhända gör man henne därvidlag orätt. Den
gamla damen hade kanske för länge sedan
gjort upp räkningen med sitt förflutna och
kämpade som en av Churchills trogna i
kvinnoklubbar och syjuntor. Man kan aldrig vara
riktigt säker på dessa besynnerliga engelsmän.
En sak är emellertid säker, Elinor Glyns
böcker hade dött före henne och de kommer
aldrig mer att läsas annat än av någon enstaka
litteratursociolog. Ty även den romantik som
frodas i missromanerna måste följa med sin
tid för att bli accepterad. Själva
handlingsmönstret är förunderligt konstant, det rör sig
alltid om hur kärleken efter många
missförstånd och utslag av uppoffrande ädelmod
bryter ner sociala och ekonomiska skrankor,
varvid är att märka att det alltid är den fattiga
och obetydliga som får komma över på den
fina sidan. Dylikt har alltid varit och kommer
alltid att vara lika obeskrivligt tjusigt. Men
alldeles oberörda av världens demokratisering
har missromanerna likväl inte varit. Furstarna,
lorderna och grevarna hos Courths-Mahler och
Elinor Glyn är inte längre lika gångbara, de
har slitits ut som klichéer och fått ett skimmer
av löje över sig. Den höga adelstiteln
framkallar inte längre riktigt samma rysning av
beundran hos den lågättade, och alltför många
furstar har ömkligen bragts på fall. Shejken
rider alltjämt omkring på kvinnorov i
magasinen, men i böckerna har han sett sina
bästa dagar liksom hela den exotiska
harems-romantiken. Men millionären står sig i alla
väder, beredd att kasta sina blickar på den
enkla stenografen, och motsättningen mellan
kojan och slottet är lika givande som förr.
Berta Ruck, som opererat i mera
borgerliga kretsar, har stått sig bättre än Elinor
Glyn och hon är inte ensam om att
fortsätta fabrikationen av gamla hederliga
missromaner. Netta Muskett, Kathleen Norris,
613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
