Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
låter han sig förena med de erfarenheter av
mycket påtaglig sensuell art som bokens
huvudperson får göra? Det är inte den
religiositet, boken till äventyrs rymmer, som till
sist övertygar och gör intryck; det är i stället
dess okonstlade och friska livsbejakelse —• för
att använda en term av den Ellen Key, som
Kaj Wessenius skriver en seminarieuppsats om.
Johannes Edfelt
SOLVEIG LANDQUIST: Medicin och kärlek.
Bonniers 1943. 6: 50.
Så långt anmälaren har sig bekant,
debuterade Solveig Landquist som novellist i
Nordisk Rotogravyrs novellpristävlan 1939.
Novellen inköptes som en av de tio bästa och gjorde
ett visst intryck genom sin ärlighet och
författarinnans ömma syn på och förståelse för
en ung kvinnas möte med kärleken i en
hänsynslös förförares skepnad och för hur hon
i sin unga ensamhet stod utan skydd av sina
anhöriga. I år har Solveig Landquist utkommit
med sin första roman betitlad "Medicin och
kärlek".
Stina Wiselius är en ung kvinna, som
studerar till läkare. Hon träffar och blir kär i en
medstuderande, Birger Högfelt, blir med barn
och gifter sig med honom. Därmed är hennes
bana som vetenskapskvinna och läkare stäckt.
Någon riktig konflikt mellan den unga
vetenskapskvinnans kärlek till sitt kall och hennes
kärlek till man och barn kan det inte bli tal
om i denna roman, då hon redan från början
visar så lite intresse, eller åtminstone delgiver
läsaren så lite av sitt intresse för läkarkallet.
Även om inte barnet kommit hindrande i
vägen, är det mycket troligt att Stina Wiselius
inte kommit över medelmåttan inom sitt
område. Efter avsägelsen av "kallet" blir hon en
tämligen vardaglig kvinna, vilket ju inte
behöver vara något fel, om hon bara i sin
vardaglighet blivit bättre framställd. Hennes
man, Birger Högfelt, kanske har desto mer
inombords, men även han är för vagt
framställd för att man ska kunna fatta något
intresse för hans person eller för hans
göranden och låtanden. Han är och förblir en
romanfigur, som författarinnan inte förmått
ge eget liv. Detsamma gäller om de övriga
personerna i boken, vilka då och då på ett
konstlat och opersonligt sätt talar om och
diskuterar vetenskapliga frågor, livet, kärleken
och "kriget". Konflikterna inom Stinas och
Birgers äktenskap saknar intresse för läsaren,
eftersom personerna bakom dem saknar det
egna liv, som är villkoret för att man ska
kunna se dem framför sig och känna med
dem. Ett antal medicinska termer och
fackuttryck användas utan att tyvärr kunna skapa
någon atmosfär. Därtill är det hela för tunt
och opersonligt. Per E. Rundquist
EDITH UNNERSTAD: Susann. Natur och
Kultur 1943. 10: —.
Underhållningsromaner med spännande
intrig och så kallade "levande människor" brukar
hos oss mest importeras utifrån och höjer sig
nog i allmänhet inte över hustaken i fråga
om vare sig innehåll eller stil. Edith
Unner-stad — som inte är någon debutant — har
emellertid med sin roman "Susann"
åstadkommit en svensk underhållningsroman, vars
kvalitet måste betecknas som avgjort god. Den
livfulla handlingen tänkes berättad av en
änke-överstinna, ett slags Beata Hvardagslag, med
huvud på skaft och stort intresse för sin nästa,
vars munviga och lite kärva uttryckssätt ger
en trivsamt individuell ton åt det hela. Intrigen
är spännande genomförd och har inga
longö-rer; dess motor är en kärlekskrank, försmådd
kvinna som demoniskt utsår split mellan makar
och till sist genom brottsliga manipulationer
glider ut på det sluttande planet. Förtalets
under-jordiska återverkan på den charmfulle,
lätt-duperade konsthandlare Barrmans två
äktenskap, särskilt det andra med den unga Susann,
utgör romanens psykologiska mönster och
författarinnan förstår att avvinna det intresse.
Karaktärerna är — på ett begränsat sätt —
ganska åskådligt tecknade: demonen Caro har
givetvis anor i både högre och lägre litteratur,
men "hon som var värre än den onde",
legendens satkäring, är ett så urgammalt motiv att
det nog får anses höra till litteraturens stående
och bestående. Man kan anmärka på att
författarinnan på ett ställe låter den unga Susann
i ett brev falla in i exakt samma rapptungade
stil som berätterskan — här hade kunnat
individualiseras bättre. Man frågar sig också,
om inte den seen där Susann imponerar på
väninnorna med sin charmanta päls går lite
under hjältinnans nivå i övrigt; detta dock
679
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
