Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sagt med tvekan, ty Susann är inte skildrad
som någon ängel och fåfängans vägar äro
mångfaldiga.
Edith Unnerstads roman rekommenderas
alltså med gott samvete som nöjesläsning, inte
minst på grund av stilens stora förtjänster och
den hederliga och hyggliga tonen.
Margit Abenius
EINAR WALLQUIST: Möte med granne.
Bonniers 1943. 8: 50.
Lappmarksdoktorn har kommit igen med
sin sjätte volym. Den är lik de andra, alltså
litet blandad. En hel del av det stoff han
samlat ihop den här gången är ganska magert
och blekt, i all synnerhet bakom ett
berömmande citat av Selma Lagerlöf, som hade
vunnit på att få stå okommenterat — om det
alls hade behövt vara med. Det kan bli litet
påfrestande med så mycken förträfflighet, och
man retar sig fortfarande på sina ställen på
författarens salvelsefulla tonfall. Men där han
nöjer sig med att återge vad han har sett och
hört, kan han nå både lustiga och gripande
effekter. Till den förra sorten hör historien
om den sturska bondhustrun, som kommer
och vill ha hjälp med hyn dan, som har löpt
("Kan doktorn inte?"), till den senare
berättelsen om Kristin, som på sitt tigande sätt
tackar doktorn för hans hjälp, när
fattigvårdsnämnden vägrar att bistå ("Ett tack"). Den
historien säger en del om okuvligheten hos
en friboren stam.
Doktor Wallquist har kallat sin bok för
"Möte med granne". Titeln är dubbeltydig.
Han berättar om, hur grannar hjälpa varann,
och själv känner han sig säkert som alla sina
sockenbors granne. Men perspektivet har
vidgats. Det går en riksgräns utmed socknens ena
ände, och över fjällen kommer en ständig
ström av flyktingar. Han lyssnar till deras
berättelser, och en del av dem har han
återgivit, lyckligtvis utan att ta fram pekpinnen.
Vi ha visserligen blivit ganska vana vid
skildringar av striden på den "osynliga fronten",
men i all sin nakenhet förfela dessa berättelser
om enskilda öden alltjämt inte sin verkan.
Författaren har sin styrka i den klarögda
iakttagelsen av människor som han lärt känna.
Han ritar inga karikatyrer, han nöjer sig med
verkligheten, den är tillräckligt full av
originella typer och öden. En del av de grannar
han mött blickar emot oss från några av
bokens blad, som han försett med
illustrationer efter egenhändiga kritteckningar av
konstnärlig kvalitet. Den minst lyckade har
råkat bli reproducerad även på omslaget.
Thure Nyman
BJÖRN-ERIK HÖIJER: Stjärnklart. Tiden
1943. 5:75.
I sin novellsamling "Stjärnklart" för oss
författaren till gruvbarackernas Lappland.
Människors isolering, deras tyngande känsla
av ensamhet, är temat i de flesta av dessa
berättelser, alla uppriktiga i tonen, aldrig
väjande för det drastiska uttrycket men en
smula grovt tillyxade och i konstnärligt
avseende inte helt tillfredsställande. Författaren
har emellertid ett ärligt uppsåt och kan
understundom åstadkomma ett intensivt intryck av
andlig fattigdom i den miljö och hos de
människor han skildrar. Gripande och
osentimental är samlingens utförligaste berättelse,
"Hanna den sorgmodiga", vari skildras
gruvarbetaren Hedensjös och hans hustrus tomma
och förstelnande liv sedan deras son
omkommit genom olyckshändelse. Hustruns liv
blir oupplösligt fastknutet vid minnet av den
bortgångne sonen. Hon drives allt längre ut
i isoleringens helvete för att till sist, då
krafterna inte längre räcka till, ta sig av daga
i en lappländsk tjärn. Författaren går inte ur
vägen för det naturalistiska, det pinsamt
erotiska: pubertetens oro skildras med tjocka
färger i skissen "Åskådningsundervisning", och
i titelnovellen "Stjärnklart" kontrasteras en
arbetarhustrus längtan efter ett innehållsrikare
liv mot omgivningens kompakta grovhet och
fulhet. Stoff saknar inte denne berättare, han
har blick för miljö och människor. Han har
ännu inte lärt sig att konstnärligt omsmälta
sina erfarenheter men kanske gör han det med
tiden. På hans författarbegåvning tar man inte
miste. Johannes Edfelt
TOROLF ELSTER: Historien om Gottlob.
Översättning av Cilla och Eyvind
Johnson. Bonniers 1943.
9:50.
Den norske astrofysikern och
detektivromanförfattaren Torolf Elster har här åstadkommit
en thriller av förbluffande internationella mått,
som leder tanken till så olika författare som
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
